Anpassning varar längst

Precis som Nutley, den brittiske regissören bakom filmer som "Änglagård", tack vare en invandrarbakgrund har kunnat arbeta upp en särskild talang för att i sin konst skildra det typiskt svenska har Rojas, på grund av att han också kommer utifrån, som få andra debattörer kunnat analysera och kritisera Sverige ur ett samhällspolitiskt perspektiv. Av den anledningen har han varit en stor tillgång för det offentliga samtalet. Men inom några veckor lämnar Rojas, som har bott här i trettiofem år, sitt uppdrag i riksdagen och livet i Sverige bakom sig för att flytta till Madrid. Den allmänna bristen på verkliga intellektuella, som förmår att förena empiri med principer och som greppar hur människor påverkas av politiken, är ett av de problem som den svenska debatten lider av. Rojas uppbrott bidrar knappast till att lindra detta. Men kanske hade han valt att stanna om inte klimatet i Sverige, det land som Rojas lagt ned nära nog ett halvt liv på att förstå och bli en del av, hade varit så ogästvänligt mot honom. Rojas har gjort sig känd för att yppa obekväma sanningar: hur den svenska socialstaten kväver människors initiativförmåga och hur offentlighetens rädsla för att ställa krav på invandrare, och i stället erbjuda vadderade vägar genom livet, leder dem in i en ensamhetens och utanförskapets labyrint. Dessa är i sig själva kontroversiella budskap, men när de yttras av någon som vet och har egen erfarenhet blir de rent farliga. Farliga inte bara för den vänster som byggt upp de handikappande välfärdssystemen och upprätthållit den kravlösa attityden mot invandrares deltagande i samhället, utan även för den borgerlighet som saknat modet att vara tillräckligt kritisk. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå varför Rojas har utmålats som en pajas, tvingats se sina goda intentioner förvridas till rasism i den politiska debatten och mötts av tystnad från sitt eget parti när vindarna blåst som hårdast. Anpassning, inte ärlighet, tycks vara längst i Sverige. Om det vittnar bemötandet av Mauricio Rojas, som till slut flyttar någonstans där människor inte medvetet försöker missförstå honom. Det är beklagligt och en betydande förlust. Men genom att bryta upp väcker han en angelägen fråga: hur talar vi egentligen till varandra? Att den hysteriska tonen nu måste skruvas ned rejält och att avvikande röster måste tillåtas komma fram är svaret.

Anpassning varar längst

En politikens Colin Nutley. Så skulle man kanske kunna beskriva Mauricio Rojas, tidigare chef på tankesmedjan Timbro, integrationspolitisk talesman och riksdagsledamot för folkpartiet.