Personlig integritet är kanske vår tids stora modeord.
Ibland kan det kännas som att oavsett vad diskussionen handlar om och hur viktiga besluten är som måste drivas igenom, så kan de alltid stoppas om någon skriker: Ni får inte kränka den personliga integriteten!
För drygt ett år sedan uppmärksammades det att en pedofil hade flyttat in i en lägenhet precis bredvid en lågstadieskola norr om Kalmar, utan att föräldrarna på orten hade informerats. Föräldrar rasade. Då och då uppmärksammas pedofilers övergrepp i media.
De nästlar sig in överallt i samhället, vissa jobbar med barn, andra har höga positioner i samhället. Ofta rapporteras det att folk i deras närhet har uppfattat dem som trevliga, vanliga, som folk är mest.
Det är troligtvis också en av anledningarna att få människor skrämmer oss så mycket som pedofiler. Eftersom de är så lika oss, blir det också mycket svårare för oss att skydda våra barn ifrån dem.
Tack och lov kan man också läsa om personer som träder fram och berättar om de övergrepp som de har råkat ut för, som därmed visar andra offer att det inte är de som har gjort något fel.
Det är starkt gjort av dem.
I dagsläget görs flera saker för att skydda barnen från sexuella övergrepp.
När jag har varit ute och jobbat på diverse skolor eller förskolor har jag till exempelvis fått lämna ett utdrag ur belastningsregistret. Och i förra veckan kunde jag glädjas över den föreslagna psykiatrireformen som tar stora steg i rätt riktning.
Jag vet inte hur många gånger som jag har upprörts över pedofiler, våldtäktsmän och mördare som släpps i förtid ifrån den rättspsykiatriska vården som de dömts till, efter att de har blivit friskförklarade.
Med den nya lagstiftningen som förhoppningsvis godkänns kommer det inte längre vara möjligt. När man anses frisk kommer resterande tid att spenderas i fängelse, inte på fri fot.
När det gäller människors som har dömts för att ha begått avskyvärda sexuella övergrepp på barn är det särskilt glädjande. Men i jämförelse med många andra länder ligger vi skrämmande långt efter vad gäller hur man behandlar och pacificerar pedofilerna.
I USA döms till exempel pedofiler till fotboja för att polisen ska kunna följa dem vart de än är. Och när de flyttar in i ett nytt område måste de gå runt i området, presentera sig för sina grannar och berätta att de är sexualbrottslingar.
Integritetskränkande säger vissa. När man har avtjänat sitt straff så ska man behandlas som vem som helst säger dem. Men det är just det som är grejen, en pedofil är inte vem som helst.
En pedofil är en person med en livslång psykisk sjukdom ifrån vilken det egentligen är tveksamt om det ens finns något botemedel. Med det i åtanke är det tämligen självklart för mig vi alltid måste sätta barnens väl i första rummet, före pedofilers rätt till integritet. Att vi behöver skärpa straffen för denna sorts vålds- och sexualbrott ytterligare. Brottsoffer måste få upprättelse och de som begår brott måste bli straffade.
Med terapi, fotboja och kemisk kastrering av sexualförbrytare förebygger vi återfall och skyddar våra barn mot upprepade övergrepp.
Barnens väl går före den personliga integriteten.