Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tobaksfria veckan är inte över ännu och ändå står mig antirökningspropagandan redan upp i halsen. Med förbud och moraliska pekpinnar vill de rättrådiga visa vägen till folkhälsan. I måndags publicerade Svenska Dagbladet en stor debattartikel undertecknad av bland andra Amelia Adamo på M-magasin och Louise Bratt från Veckorevyn som menade att man borde förbjuda öppen försäljning av tobaksvaror. Det är nästan så att jag får lusta att börja röka, bara för att. Inte för att rökningen inte skulle vara ett problem. Både för samhället och på individnivå. Rökningen ökar igen bland de unga, efter att ha minskat stadigt under flera decennier. 43 procent av flickorna i andra ring röker, vilket är sex procentenheter mer än för sex år sedan enligt Folkhälsoinstitutets mätningar. Rökningen ökar trots att Folkhälsoinstitutet de senaste åren haft en budget på 69 miljoner kronor för tobaksförebyggande åtgärder. Satsningarna har förvisso inte utvärderats än, men utfallet pekar ändå mot att FHI och Bratt och Adamo är inne på fel spår. Det finns en övertro på myndigheters förmåga att detaljreglera bort hälsovådligt eller moraliskt förkastligt beteende. I stället för att hålla individer ansvariga för sina val vill vi lagstifta bort fenomen som vi ogillar. Genom att flytta ansvaret från medborgaren till det offentliga blir vi själva behagligt befriade från ansvar, men också från vår frihet att välja själva. Ett handlingssätt är bara moraliskt riktigt om man haft möjlighet att handla annorlunda. Att berövas möjligheten att handla fel innebär också att man berövas möjligheten att handla rätt. Jag är ingen anhängare av rökning. Jag tycker att det är dyrt, dumt och onödigt. Jag ser ingen anledning att utsätta mig för de hälsorisker som tobaksrökning medför blott för den ringa njutning en cigarett ger. Men jag anser att det är mitt beslut att fatta och inte statens. Jag gladdes åt att efter att rökförbudet på krogen infördes kunna komma hem från en utekväll utan att ha kläderna impregnerade med tobaksrök. Men jag tycker fortfarande att förbudet är principiellt fel. Det borde vara krögarna själva som fick avgöra om man fick röka på deras etablissemang eller inte. Borde det inte vara ett försäljningsargument att kunna tillhandahålla en rökfri miljö? Utöver de offentliga kampanjerna mot rökningen finns det ytterligare en aspekt av rökdebatten som får mig att vilja dra djupa halsbloss: alla privatpersoner som identifierat rökare såsom en grupp man riskfritt kan ge sig på och därför tar varje tillfälle i akt att fälla nedlåtande och fördömande kommentarer. Allra helst när någon av den underlägsna gruppen finns tillstädes och kan ta illa upp. Ingen grupp, med undantag möjligen för fotbollssupportrar, är så stigmatiserad i det moralistiska Sverige som rökarna. Jag ogillar rökning men är beredd att stå upp för allas rätt att välja. Det finns andra sätt att påverka människors beslut än lagstiftning. Är de inte tvingande uppnår man dessutom troligen något djupare och beständigare.
