TOMAS TOBÉ: Vellinge symptom för misslyckad integrationspolitik

Debatten om de ensamkommande flyktingbarnen i Vellinge har inte undgått någon de senaste veckorna. Att en av Sveriges rikaste kommuner, till en början, inte visade mer solidaritet har provocerat många av oss. Vellinge är dock långt ifrån ensamma, de är faktiskt i tydlig majoritet. Endast en tredjedel av Sveriges kommuner har ett avtal med Migrationsverket om att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Det är tragiskt att så få kommuner vill hjälpa barn som kommer till Sverige för att söka skydd från förtryck, svält och krig. Men frågan är om det egentligen handlar om just dessa barn? Om alla kommuner tog emot flyktingbarnen så skulle det bara handla ett fåtal barn per kommun och år. Det är med andra ord ingen omöjlig uppgift att hantera. Vellinge ska nog snarare ses som ett symptom för kommunpolitikernas rädsla för problem med integration av de flyktingar som söker eller fått asyl, och om de utanförskapsområden som tillåtits växa fram runt om i landet. I Sverige finns det i dag över 100 utanförskapsområden där mindre än hälften arbetar och där många har socialbidrag . Få talar bra svenska och ännu färre känner en delaktighet i det svenska samhället. Vardagsbrottsligheten är högre än i andra områden och ohälsan växer. Det är detta som är pudelns kärna. Kommunpolitikerna vill inte ha områden med sådan utveckling och egentligen är det inte särskilt chockerande. Vi har tyvärr kommit så långt att många ser flyktingmottagande som lika med problem. Det må vara orättvist, och framför allt onyanserat, men samtidigt ibland en verklighet. Etablerade partier har länge lämnat denna problemformulering till Sverigedemokraterna, men min förhoppning är att Vellingedebatten kan bli en start på en bredare diskussion. Det vill säga att diskussionen mer kommer att handla om hur integrationen kan förbättras i stället för vad SD:s eventuella intåg i riksdagen skulle betyda. Att presentera lösningar på människors problem i stället för att föra regeringsförhandlingar i förtid. Det är uppenbart att Sverige måste erbjuda fler vägar in i arbete och i samhället. Det duger inte att det i genomsnitt tar sju år innan en nyanländ får kontakt med arbetsmarkanden för första gången. Vidare behövs både tydligare information och att det ställs krav även i flyktingmottagandet. Det är inte rimligt att människor tillåts släppa kontakten med samhället och att hela familjer lever trångbott i bidragsberoende. I riksdagen kommer vi inom kort att fatta beslut som förändrar vad som sker vid ankomsten till Sverige, genom att en helt ny introduktion införs där arbete för första gången står i fokus. Vi avser också att införa ett försörjningskrav för anhöriginvandring. Självfallet ska det vara möjligt för människor som invandrat Sverige att förenas med sin familj, men det ska förutsätta en försörjning och bostad.Detta är två viktiga förslag som jag tror kan bidra till att förbättra integrationen och öka stödet för en fortsatt generös invandringspolitik. Regeringen har under mandatperioden även öppnat upp för arbetskraftsinvandring, d v s att människor som får arbete i Sverige är välkomna. Det är viktigt för att hantera den demografiska utmaningen på lång sikt men kan på kort sikt också betyda att synen på invandring blir mer positiv. För oss som har en liberal syn på omvärlden och på människors önskan om ett bättre liv är det dags att kavla upp ärmarna. Det finns mycket att göra och integrationspolitiken måste radikalt utvecklas. I övrigt ska vi säkerställa att kommuner som Vellinge skriver på ett avtal med Migrationsverket. Gärna i dag.

Tomas Tobé: Vellinge symptom för misslyckad integrationspolitik

Integrationsdebatten, som tog ny fart efter att Vellinge kommun inte ville ta emot ensamkommande flyktingbarn, engagerar VT:s fredagskolumnist och tillika riksdagsledamoten Tomas Tobé.