Norrmalmstorgssyndrom och borgerlig kulturpolitik

Varför saknar borgerliga kulturpolitiker så ofta självförtroende?För sanningen att säga är det exakt så.Utgången av debaklet kring tidskriften Mana är ett symptom för det borgerliga hukandet. En vänsterradikal och antisemitisk tidskrift vars chefredaktör beslagits med att ha ljugit ihop artiklar av en fiktiv medarbetare får behålla sitt statliga stöd på över en kvarts miljon kronor.Den moderate ordföranden i Kulturrådet, Mats Svegfors, försvarar beslutet med att han inte säkert kan avgöra om tidskriften är antisemitisk. "Vi är inte en tryckfrihetsdomstol" säger han.Uttalandet kan tyckas otroligt dumt. Som om uteblivna stödpengar är samma sak som censur. Som om en tidskrift har rätt till skattepengar så länge man inte utom allt rimligt tvivel kan beslå den med antisemitism.Inser inte Svegfors detta? Jo, förmodligen. Han är en intelligent man som under decennier funderat över principiella distinktioner av ovanstående typ. Han skulle aldrig ha gått med på att ge exempelvis den numera avsomnade konservativa tidskriften Salt några pengar. Trots att den höll minst lika hög "kvalitet" som Mana. Vi skall ha klart för oss att Mana i huvudsak är en vänsterradikal pamflett.Gissningen är att han tar sig ur en knipa. Manas bidrag borde dras in. Men det skulle vara en politisk provokation som varken Svegfors eller hans uppdragsgivare vill ha. De tror sig inte om att kunna hantera debatten.Dessutom är en annan faktor inblandad. En stor del av borgerligheten har under åren sedan 1970-talet fått så mycket mentalt stryk att de tillämpar en helt annan moralisk måttstock på vänstern. Det intressanta är att den nye ledamoten i Kulturrådet Stael von Holstein gör den i sammanhanget helt riktiga analysen att yttrandefrihet är en sak, medan rätt till skattepengar är något helt annat.Stael von Holstein kan tjäna pengar på marknaden. Han är sin egen man. Han är inte beroende av en förläning och behöver inte ängsligt fundera över vad som händer i riksdagsvalet om 30 månader. Förmodligen är hans bekantskapskrets inte heller tryfferade med vasaller. Konsten att skrapa med foten, göra hovnigningar och vara beställsam är inte utvecklad.Men Svegfors är inte ensam i sin hållning. Han är typisk.I grunden handlar det om en brist på självförtroende som samverkar med en brist på idéer om vad en borgerlig kulturpolitik skall vara bra för.För vänsterns del är saken klar. Kulturpolitikens syfte är att understödja en sådan kultur som bidrar till att de ekonomiska och politiska maktförhållandena i samhället förändras: individens oberoende skall utplånas till förmån för kollektivets makt representerat av den enväldiga härskaren. Det är därför de vänsterdominerade kultursidorna i den svenska pressen pråmar rena vansinnigheter. Det är naturligtvis inte så att de betvivlar det Naomi Klein, Noam Chomsky, Johan Ehrenberg skriver. De uppfattar att dessa personer har något intressant att säga om hur samhället är beskaffat. Detta hänger ihop med föreställningen om att det inte finns något sådant som objektivitet eller sanning. Allt är beroende av urval, perspektiv och tolkningar. Om inte förutsägelser stämmer beror det inte på att premisserna är fel. I stället beror det på olika kapitalistiska eller imperialistiska konspirationer. Att vänsterregimer orsakar fattigdom och förtryck är oftast USA:s fel. Lenin, Hitler, Stalin, Mao, Castro, Lukasjenko, Chavez. Vänsterikonerna varierar så smått i typ och brutalitet. Fienden är alltid USA, Israel och den fria marknaden. Det är religiös fanatism förklädd till politisk och ekonomisk lära. Styrkan i brygden är avsevärd.Trycket är så stort att många borgerliga debattörer känner sig tvungna att i vilket fall nicka erkännsamt åt vänster. Hur många borgerliga debattörer har till exempel inte betygat sin beundran för Naomi Klein i stället för att helt enkelt konstatera att 90 procent av allt hon skriver i princip är lögn? Hur många erkänner inte mumlande att Marx - som haft fel i exakt allt - är en intressant tänkare?Borgerligheten har varit gisslan så länge att den börjat solidarisera sig med sina fångvaktare. Det blir viktigare att vara kompis med kulturskäggen än att driva sina egna uppfattningar.Därför är det inte konstigt att den borgerliga kulturpolitiken hukar bakom utredningar och saknar inriktning.Det vanligaste borgerliga argumentet för ett vitalt kulturliv förefaller vara att det är bra för turistindustrin.En smula mer ryggrad och en smula mindre tjusighet skulle vara välgörande. Om man inte vet vad man skall med kulturpolitiken till handlar det bara om produktionsstöd och AMS-jobb. Det lika gärna ligga under arbetsmarknadsdepartementet.