Utrustade med karta letar vi oss fram till det lilla huset ett par kilometer från Hammarskog, en dryg mil utanför Boxholm. Vi passerar en hage med två gigantiska kor som glor fundersamt efter bilen, och ett par stugor som är igenbommade för vintern. Lugnet ligger över skogarna och ett nyfallet snötäcke bäddar in tystnaden ännu mer.

Här sjunker stressade axlar. Här är det enkelt att ta långa, djupa andetag.

– Välkomna, säger Ann-Marie och slår upp den grönmålade dörren till stugan.

Artikelbild

| Längtar till våren. ”Jag följer naturen på ett mycket närmare sätt än vad man gör om man bor i stan”, säger Ann Marie Sandberg.

– Ta inte av er om fötterna, här är lite kallt, fortsätter hon.

Vi skrapar av oss snön och går in i hallen. Trasmattor täcker golven, precis som det ju ska vara i en röd stuga med vita knutar.

Man får lyfta fötterna ordentligt för att gå genom rummen, trösklarna är höga och av någon anledning målade i en blågrön kulör.

– Jag vet inte varför, säger Ann-Marie, men det måste vara en slitstark färg för den har hängt med länge.

Artikelbild

| Storstugan är omkring 70 kvadratmeter stor. På gården finns också uthus med sommarrum, utedass och ladugård.

I snart 20 år har Ann-Marie bott permanent i stugan som i vardagstal går under namnet ”Stoltens.”

– Det är efter Herman Stolt som bodde här tillsammans med sin fru Olivia. Och före dem bodde Hermans pappa Karl här, säger Ann-Marie. Det var nog han som byggde huset på 1850-talet.

Artikelbild

| En färdigläst tidning tjänar som värmekälla än en gång. Ann-Marie tänder i spisen i köket och genast blir det varmt och ombonat.

– Jag minns att jag gick förbi huset när jag var liten. Herman satt alltid på verandan med sin keps och sin käpp. Han var väldigt ekonomisk Herman, och vände på varje öre. Det är jag glad för i dag för det betyder ju att det mesta i huset är bevarat i original.

Ja, Ann-Marie är alltså uppvuxen i närheten. Hennes föräldrar drev småbruk och Ann-Marie gick i skola i Mossebo och senare i Tranås. Hennes morbror köpte Stoltens för många år sedan och när hon skulle sälja tog Ann-Marie chansen.

Artikelbild

| Lågt i tak. Mycket mer än 1,85 är det inte i takhöjd i vardagsrummet. Förr användes det bara till kalas, numera är det tv-, läs- och matrum.

– Jag bodde i lägenhet i Tranås och hade stugan som sommarställe till att börja med. Men jag märkte att jag dröjde mig kvar allt längre på hösten och till slut tänkte jag ”varför inte testa att bo här permanent?”. Det är 17 år sedan.

Hon beskriver friheten, naturen och fåglarna så levande att det är lätt att förstå varför hon trivs.

Artikelbild

– Jag är van att sysselsätta mig själv så det passar mig fint. Men man får inte vara mörkrädd, då skulle det inte gå.

Vi går in i köket och Ann-Marie klappar på spiskåpan.

Artikelbild

| Ett foto från en tidning och en hemgjord ram av stanniolpapper. ”Man tog förmodligen vad man hade”, säger Ann-Marie.

– Original, säger hon stolt.

Liksom den gamla ugnen ovanför bänken. Men spisen är ny, den förra var helt enkelt uttjänt. Ann-Marie har låtit tillverka den efter konstens alla regler så att den ser ut att ha funnits i huset sedan det byggdes.

Artikelbild

| Hjälpmedel. Ann-Marie drar hem veden på en pulka.

Ann-Marie petar in ett par pinnar ved och en behaglig värme sprider sig i rummet. Och inte minst ett behagligt ljud.

– Det är det gamla spåntaket till utedasset som jag eldar upp, säger Ann-Marie och skrattar.

Artikelbild

| Här på bänken på farstun satt Herman Stolt med sin keps och sin käpp. Kanske njöt han av sin pappas snickarglädje.

Badrummet gillar inte Ann-Marie något vidare. Ett nödvändigt ont, säger hon, men man måste ju ha dusch och toalett. En gammal rutten farstu till en före detta köksdörr fick ge vika och göra plats för kabin, handfat, toastol och tvättmaskin.

Vi går vidare till vardagsrummet. Det är, med gamla mått mätt, gigantiskt. Säkert 30 kvadratmeter.

Artikelbild

| Vältrampat. Tänk om golvet i storstugan kunde prata. Så mycket det skulle ha at berätta.

– Här hade man nog mest stängt förr i tiden, tror Ann-Marie. Det måste ju ha tagit flera dagar att elda upp för värmen och det hade man inte råd med. Jag tror inte att här hölls några särskilda kalas. Möjligen kräftskivor för kräftorna i sjön var ju gratis.

Det är lågt i tak förstås. Golvplankorna är breda och vackert nötta. En gammal bäddsoffa har renoverats och fått nytt liv. Ett skåp har Ann-Marie flyttat från köket. Hon visar att det bara är målat på två sidor. Ena kortsidan stod mot en vägg och då slösade man minsann inte med målarfärgen.

Artikelbild

Ett annat skåp är platsbyggt i ett hörn. Karl Stolt lär har varit snickare och stod förmodligen för designen. På framsidan har han skapat ett randigt mönster med en cirkel i mitten.

– Jag har sett liknande mönster på ett skåp i en gammal gård här i närheten så Karl åkte säkert runt och hjälpte till med snickerier, säger Ann-Marie.

Artikelbild

| Upplyst. En ensam glödlampa lyser från timmerväggen i trappan.

Hon tänder en ensam glödlampa och vi går upp för en kännbart vacker trätrappa. Den är helt i original, liksom timmerväggarna i själva trapphuset. En våning upp har Ann-Marie ett gästrum och sitt eget sovrum.

Hon har sparat små detaljer som minner om hur det kan ha sett ut för snart 170 år sedan. En dikt om en cigarrstump på en liten lapp till exempel, och två bilder av en katt, klippta ur en tidning och inramade med stanniolpapper.

Artikelbild

| Numera har Ann-Marie den gamla ugnen som förvaring. Förr var den förstås en viktig del i matlagningen.

– Man tog vad man hade, konstaterar Ann-Marie.

Utanför stugan gör våren vad den kan för att mota bort snön igen. Det droppar och porlar från hängrännor och tak.

Artikelbild

| Här har många fötter trampat genom åren.

Ann-Marie längtar.

– Jag följer varje förändring i naturen på ett helt annat sätt än vad man kan göra i stan, säger hon och fyller på i fågelhuset.

Artikelbild

Hon visar uthuset där ett sommarrum finns för långväga gäster, utedasset som inte används annat än vid långvariga strömavbrott och ladugården där Stoltarna hade kor och hästar för länge sedan.

Ett långt stenkast bort ligger sjön Lången.

Artikelbild

| Tidens tand. Dörren in till köket har varit med länge.

– Folk har upptäckt det klara fina vattnet och på sommaren kan det vara rena autostradan här på grusvägen, säger Ann-Marie. Så här års kommer knappt en bil om dagen ens.

Vi står tysta en stund och lyssnar till lugnet. Fåglarna verkar lyckliga. Det är dom som står för sången och ljudet här i trakten.

Artikelbild

Tillsammans med en radio faktiskt.

Ann-Marie har fått objudet besök av vildsvin och de börjar bli väl närgångna.

Artikelbild

| Det går åt mycket ved för att hålla värme i spisen och köket.

– Men de är skygga, säger Ann-Marie. Jag har ställt en radio i ett av uthusen och den sätter igång med jämna mellanrum. Det har faktiskt hjälpt.

Det finns ju gränser för gästfriheten i trädgården.