Martin Danielsson

Småprat från Lofta

Småprat från Lofta CXCVI

Nattsvart pessimism skulle jag skriva om. Måste nog ändra mig. På politisk front finns det säkert bara nattsvart pessimism men vi är ju för tusan människor. Idag fick jag uppleva motsatsen. Cancer ses ju närmast som en dödsdom. Säkert är det en orättvis stämpel men många ser det ju så. Jag själv också. Men när man upplever att det kan gå åt annat håll och livet återvänder. Människor som jag värdesätter som lever upp. Jag blir så glad, glad, glad och blir samtidigt förbannad på mig själv att jag inte kan uttrycka det på ett vettigt sett när jag träffar den person som jag har värdesatt så. Så hamnar det här istället. Till vad nytta det nu kan ha. Istället för som Evert Taube som skriver: "Det är en rasande tur att du lever min vän" och fortsätter med att dansa i Havanna. Skulle önska att jag kunde vara lite mer så. Fast, det hör nog till bilden att skulle jag plötsligt "hoppa ur ramen" så skulle det väl uppfattas som något mycket omartinskt på det hela taget. Därför blir det ett småprat istället. Och den som vet med sig att det är just du som jag menar kan jag bara likt Evert Taube säga: "Det är en rasande tur att du lever min vän"

Det är sådan jag är.

Småprat från Lofta CCVI

Moderaterna är i kris. Anna Kinnberg borde avgå. SD är andra största parti. Vi känner alla igen det. Givetvis tycker ledande moderater att opinionsläget är orättvist. Fast då börjar man ju snart tycka att väljarna har fel. Att man borde byta ut "dem". Jag är ändå inte så förvånad. Det finns nog inte någon som inte inser att Reinfeldt gjorde nödvändiga avtryck inom moderaterna. Och visst var framgången exempellös. Att på två mandatperioder fördubbla antalet mandat i kammaren är verkligen en bragd. I framgången ligger dock roten till valförlusten. För ingenting växer väl upp till himlen. Och ska inte heller göra det. För visst är det svårt att ha en krisstämpel i ett parti när man är framgångsrik. Närmast omöjligt. Det är inte heller möjligt att ta kritiska röster till sig och inse nyttan med dem. Moderaterna är ju ett parti som historiskt varit konservativt och liberalt. Har även varit något av en grundparagraf inom partiet. Något som jag tyckt varit värdefullt som ledstjärna och som Reinfeldt mönstrade ut. Nu skulle det vara nytt, nyare, nyast. Så man tog sig för att kasta ut barnet med badvattnet. Makten var viktigast, inte vad makten skulle användas till. När jag var med i Västerviks Kommunfullmäktig och ersättare i BUN så var en gång vårdnadsbidraget uppe. För egen del tyckte jag att det var självklart att det skulle genomföras. Det var en del i det liberala tänket: Att föräldrarna skulle få möjlighet, visserligen med en löjligt låg summa men i alla fall, att kunna vara hemma med barnen under en längre tid än vad vanlig föräldraförsäkring erbjöd. Inte självklart för alla. Och kanske allra mest skrämmande: Inte självklart för moderaterna. Hur skulle det då gå med den kommunala ekonomin? Den kommunala förvaltningen gick före det man lovade i val. Detta är en av spikarna i kistan. Den tydlighet som Gösta Bohman en gång stakade ut och som faktiskt gjorde moderaterna till ett parti att räkna med, var med den envisa konsekvens som man drev sitt fögderi, framgångsrik. Inte med ett: undra om det verkligen uppskattas i regeringskansliets byråkrati eller hur förvaltningschefer i kommuner uppfattar saken. Ett parti får inte, moderaterna eller andra partier, känna sig så stora och arroganta att de som valt dem kommer i andra hand. Därför är det nog nyttigt för moderaterna att känna krisens vindar blåsa omkring öronen. Om det därmed innebär att man mognar och förändrar sig och tydliggör sitt uppdrag, inom partiet och utåt mot väljarna, får framtiden avgöra. Själv har jag en gång skrivit att partier inte är några självändamål. Det tål att upprepas. Moderaterna i Västervik och nationellt bör nog själva ställa frågan:

 

Vad är vårt parti till för?

 

 

 

Småprat från Lofta CCV

Nu är det träskoväder. Ja, ordet är helt och hållet mitt eget och det betyder att man kan använda träskor igen. På min arbetsplats hörs det lång väg att jag kommer, klopp-klopp-klopp och det kanske är roligt att veta. Så fort snön är borta, ja det räcker med att snön är borta på det flesta ställen och man kan hoppa mellan slöfläckarna så är det träskoväder, låt vara att det kan vara klafsigt. Vansinnigt praktiska skor och en och annan toffel tillverkas väl här i Småland, landskapet jag förknippar mig med mer ju längre tiden går. I med fötterna bara, snabbt går det och, iväg. Faktiskt även bättre än skor med kardborreband, för då ska man böja sig och det tar lång tid. Så jag blir så glad nu när det är vår och träskorna kommer till heders igen. När sedan skorna har gjort sitt så hamnar de i vedpannan, liksom mycket annat brännbart. Då bidrar de aktivt till kolets och kvävets kretslopp och man känner ett lite bättre samvete. Inte så att glorian gör sig påmind och man får huvudvärk, men tillräckligt för att bli nöjd med sig själv. Själv önskar jag att ni läsare också har en och annan (o)vana som hör våren till. Det finns säkert även hos er någonting som ni bara måste göra vid den här tiden. Tala gärna om det på något sätt. Antingen på kollegebloggarna eller på facebook. Det gör tillvaron lite mer mänsklig än ensamma blogginlägg.

 

Lev väl nu i vårsolen!

 

Småprat från Lofta CCIV

Igår, på självaste internationella kvinnodagen var jag på ett möte. Nu var det inte firandet av kvinnor som låg i fokus utan det var frågan om fiber. En repressentant från miljö-och-bygg var närvarande och det kan inte hjälpas att jag tyckte synd om henne. För det som blev resultatet är ju givet: Skjut budbäraren! Frågorna haglade. Svaren? Ja, det fanns inte mycket utrymme att bli klokare. Fast en sak begriper jag inte. Om nu fiberkabel nära nog omfattande hela kommunen och dess invånare. Varför finansieras inte alltsammans med kommunalskattemedel? Jag kan inte sticka under stol med att jag tycker att man som privatperson ska ta ett större ansvar, inklusive detta om fibergrävning m.m. Men när staden betalar i runda slängar 19000 och landsbygden 24400 så måste väl detta räknas som ett samhällsintresse som i större utsträckning borde ingå i en kommunal budget. På det kommunalpolitiska fältet är det spöklikt tyst kring denna fråga, som, när man var på Lofta Caffe igår, verkligen var av intresse för hela bygden. Och då inställer sig genast en fråga. Om kommunen äger en sådan här fråga och inte är insnärjd i statliga propåer, varför tar man då inte och gör någonting åt det? Nu tillhör inte vi det område där kopparnätet släcks ner, åtminstone inte än. Men för alla andra. Följden kan ju innebära stor misstämning i vår bygd som det verkligen inte är värt. På det politiska fältet: Var står Centern? För, Centern har ju sedan urminnes tider haft som rykte att värna landsbygden: Hela Sverige ska leva. Eller har urbaniseringen blivit så omfattande att landsbygdsvurmandet har fått stryka på foten? För visst behövs väl fiber i Karlshult, Gölinge, Ullevi och Gladhammar också? Jag kan verkligen inte tro annat. Skulle verkligen vilja ha ett svar på denna fråga. Odensvi har tagit saken i egna händer. Heder åt dem!

Från det ena till det andra: Friskolor. Nu har det visat sig med all önskvärd tydlighet: Barn- och Utbildningsnämnden har godkännt att Josuas friskola ombildas och nämnden har godkänt detta. Två partier reserverade sig Socialisterna och Sverigedemokraterna. Vad säger man om det i sådana sammanhang: Lika barn leka bäst!

 

 

Småprat från Lofta CCIII

Om man går igenom ett samhälle så kan man föreställa sig vad man ska köpa där. I Gamleby t.ex så ska man fika, äta på restaurang och köpa antikviteter. Skulle inte dessa tre näringsgrenar finnas här skulle Gamleby som ort inte existera. Eller, i alla fall, inte på samma sätt som idag. Men då kommer en fråga fram omedelbart. När vi har fyllt våra lägenheter och hus med antikviteter, ätit på restaurang och fikat, vad ska pengarna då gå till ? Kanske finns det inga pengar kvar i plånböckerna då. Någonstans kommer man till en punkt då magen är mätt. Antikboden som du köpte dina fina grejer i, har flyttat till din lägenhet och du inte är ett spår lyckligare än du varit innan. Lycka kan verkligen inte köpas för pengar. Går man längs med fiskartorget i Västervik ser man samma sak. Matställen efter matställen i en lång rad. Äta bör man annars dör man, men mer än mätt kan man väl inte bli, inte ens vid juletid med alla julbord. Det jag ofta har funderat över är: Vad kommer efteråt? Ja, för jag tror benhårt på att det kommer att spricka. Inte våra magar, om nu någon trodde det, utan det överutbud av mat som lockar oss. I denna sak tror jag att regeringen, även om den inte orkade hela vägen, hade rätt. Det är inte rimligt med en matmoms som ligger lägre än genomsnittet. Även om det är bra för ungdomar att få arbete så innebär det inte att alla kan servera mat åt varandra. Nu har jag fokuserat på mat i den här bloggen. Kanske för ensidigt. Vart jag vill komma är följande: Utan väl avvägda skäl, och dessa finns egentligen inte, så ska mervärdesskatten ligga på samma nivå. Om den nu ska ligga på 20 / 25 % beroende på om man räknar påslag eller totalpris är en fråga för sig själv. Men att det finns olika momssatser kan inte vara motiverat. Lika lite som att matställena översköljer oss som idag. Vilket även skapar en ensidighet i det matutbud som idag finns och som ovan nämnda fiskartorg är ett slående exempel på. Finns nog de restaurangägare som vill protestera mot den beskrivningen. Javisst, undantag finns, helt klart. Men den totala bilden är nedslående.

Småprat från Lofta CCII

Sveriges löntagare får ut för mycket pengar!

I kölvattnet av ryska revolutionen 1917 skulle det säkert vara ett av argumenten för att sätta ner foten och vänta med en rösträttsreform, eller, varför inte allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Nu blev det inte så. Förstakammar-högern godkände den allmänna och lika rösträtten och beseglade därmed sitt eget öde. Rösträtten blev ett vapen för arbetarrörelsens båda grenar att ta den politiska makten och behöll den och satte varaktiga avtryck. Så, varför skrev jag underrubriken som jag gjorde. Jo, i en artikel skriver Leif Svensson för Vänsterpartiet att jobbskatteavdraget gjort att löntagarna fått ut en månadslön mer än förut. Mellan raderna kan man också läsa att han tycker att det är fel. Vänster, har det blivit höger och höger vänster? Man kan verkligen undra vem som företräder vem. Eller, vilket verkar mer troligt: Vänsterpartiet företräder i allt väsentligt offentlig, eller om man nu vill offantlig sektor som ska växa obehindrat i all evighet. Samtidigt är man emot en södra infart och tycker den är dålig av miljöskäl. Att, som Leif Svensson gör, blanda eventuella bilköp som naturligtvis enbart rika och välbeställda gör, med en infart som så väl behövs är väl, om man är snäll, ett sätt att blanda ämnen med varandra. I så fall kan jag själv avslöja att vi i vår familj har bytt bil och det för att den gamla närmast kunde betraktas som en plåthög på fyra hjul som mest hyrde plats på verkstaden. Upplysningsvis kan jag meddela att jag tror att flertalet också byter bil, inte för att glänsa inför en imponerande omgivning, utan för att behovet påkallar det. Där blandar Leif Svensson in jobbskatteavdraget. 500 miljoner skulle en södra infart "kosta". Återigen, varför blanda äpplen och päron? Kostnaden är "inte" 500 miljoner, om nu den siffran avses. Kostnaden är en avskrivningskostnad per år och en ränta per år. Högt räknat om vi säger 7 % på 500 miljoner så blir det 3,5 miljoner årligen. Invånarantalet i Västervik är ca: 35000, lågt räknat. Då blir det 1000 kronor per år. Min son får 200 kronor i månaden i månadspeng. 2400 kronor per år. Detta är fakta. Allting annat, Leif Svensson, är alternativa fakta som du strör ut i rikt mått. Liksom även ditt påstående om att jobbskatteavdraget är stöld från staten. Vad får Vänsterpartiet allt ifrån? Sorgligt att detta parti har så stort och skadligt inflytande på landstinget och staten. Men 2018, 100 år efter Förstakammarens beslut kan svenska folket säga sitt i allmänna val. Då har vi möjlighet att sopa banan såväl i kommun, landsting som stat. Gör det, svenska väljare! 

Martin Danielsson är kyrkomusiker bosatt i Björnsholm där han bor med fru och två barn. Han är intresserad av trädgård, samhällsutveckling, familjen med mera. Hans motto är att kämpa för att utveckla vår gemensamma välfärd med största möjliga valfrihet för den enskilde.

Bloggar

Politikerbloggar