Martin Danielsson

Småprat från Lofta

Småprat från Lofta CXCVI

Nattsvart pessimism skulle jag skriva om. Måste nog ändra mig. På politisk front finns det säkert bara nattsvart pessimism men vi är ju för tusan människor. Idag fick jag uppleva motsatsen. Cancer ses ju närmast som en dödsdom. Säkert är det en orättvis stämpel men många ser det ju så. Jag själv också. Men när man upplever att det kan gå åt annat håll och livet återvänder. Människor som jag värdesätter som lever upp. Jag blir så glad, glad, glad och blir samtidigt förbannad på mig själv att jag inte kan uttrycka det på ett vettigt sett när jag träffar den person som jag har värdesatt så. Så hamnar det här istället. Till vad nytta det nu kan ha. Istället för som Evert Taube som skriver: "Det är en rasande tur att du lever min vän" och fortsätter med att dansa i Havanna. Skulle önska att jag kunde vara lite mer så. Fast, det hör nog till bilden att skulle jag plötsligt "hoppa ur ramen" så skulle det väl uppfattas som något mycket omartinskt på det hela taget. Därför blir det ett småprat istället. Och den som vet med sig att det är just du som jag menar kan jag bara likt Evert Taube säga: "Det är en rasande tur att du lever min vän"

Det är sådan jag är.

Småprat från Lofta CXCVII

Jag har gjort lumpen. Eftersom jag har haft epilepsi som liten så blev jag malaj. Det kallades så om oss på 8:de kompaniet i Eksjö under år 1985. 10 månader blev det. När vi muckade sades det att vi skulle få åka på repmöten några helger i framtiden, men det har jag inte sett röken av. Lumpartiden och lumparminnen är det ju många som har. När sedan värnplikten försvann är jag övertygad om att svenska män som inte gjort lumpen på något sett missat någonting. Värdefull var väl inte tiden i Eksjö. Men det fanns episoder som etsar fast sig i minnet och aldrig försvinner. Ett sådant är när jag var placerade på förbandssjukhuset i Eksjö. Även på den tiden var det vansinnigt överbemannat och jag som var där satt mest av tiden. I huset bredvid fanns hemvärnet. Där hade jag en lumparkompis och ibland när tiden gick för långsamt gick jag över dit som omväxling för tristessen på min vanliga plats. Ibland hände det nämligen att han blev sjuk och då tyckte alla att det var praktiskt att jag tog över hans sysslor. Det var absolut inga problem. Det gällde bara att samordna det med mattransporten till de som var inlagda. Ytterligare ett par dagar senare så blev adjutantens högra hand, också en av mina lumparkompisar, sjuk och jag fick göra tre värnpliktigas jobb. Fungerade förträffligt. Lite stressigt ibland men det gick bra. Andra minnen som tränger sig på var en kapten på värnpliktsdetaljen, döv och blind, som skulle ha läkarhandlingar. Någonting om bakgrunden. Om det var någon som av en eller annan anledning, kanske likt jag själv, hade eller fick någon åkomma: astma, problem med knäna, kort sagt vad som helst, så gick man naturligtvis först till sköterskan. När det besöket var avklarat så gick man över till förbandssjukhuset. Konstaterade läkaren där att man inte skulle klara den placering man hade, så blev man ju antingen omplacerad "uppklassad" som vi på åttonde kallade det för, eller så fick man frisedel. Innan man kommit så långt kom man till en granskningsnämnd. Själv var jag aldrig med på någon sådan men jag antar att berörda befäl, läkaren, ev. sköterskan och, ja just det kaptenen på värnpliktsdetaljen var med där. Plus, förstås, en sekreterare som förde protokoll. Nu till saken: Kaptenen på värnpliktsdetaljen, jag väljer att inte nämna hans namn, ringde ofta till mig:

- Det är N.N på värnpliktsdetaljen. Ska ha läkarhandlingar. Personnummer 000000-0000.

Ofta, men inte alltid, hann jag med att snabbt säga:

-Jag ska se om jag hittar dem!

 

Innan jag kommit till slutet så sa han:

-Det är bra! Hej!

Kommer fortfarande ihåg den där gälla rösten. Plus hans gång. Vet inte om han hade problem med balansen, men vänsterarmen kom alltid en bit efter och blicken var alltid någonstans i fjärran.

 

Någon gång i mitten av min värnpliktsperiod förmörkades dock tillvaron. Ett högre befäl, en major tror jag, tillika läkare, kom på besök och upptäckte att inte bara ett befäl på sjukan utan även värnpliktsdetaljens kapten, liksom jag och en lumparkompis, på inga villkors vis fick hantera dessa sekretessbelagda läkarhandlingar. Jag beklagade mig för adjutanten och han sa bara att allt nog skulle "ordna sig". Och, visst ordnade det sig. Vårt befäl på sjukan fixade saken på sitt eget sätt. När han fick veta att han skulle hålla fingrarna borta från läkarhandlingar så sa han kärnfullt och logiskt:

-Det ger jag fan i.

Så gick det till i mitten av 80-talet på ett svenskt regemente på småländska höglandet.

Småprat från Lofta CXCV

När jag tittar tillbaka på mina småprat upptäcker jag att det är nattsvart pessimism. Kanske kan jag uppfattas som optimist bland människor ute, men här, bakom en datorskärm, upptäcker jag motsatsen. Och inte utan skäl. Nyligen såg jag ett mycket bra program. Utstrålade säkert inte så mycket optimism det heller. Det var en intervju, eller snarare ett samtal mellan två före detta statsministrar i två nordiska länder. Anders Fogh-Rasmussen och Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt intervjuade Fogh-Rasmussen och det hade säkert kunnat bli ett debattprogram. Upplägget blev inte det. Fredrik Reinfeldt är inte som jag ser det någon traditionell debattör. Fogh-Rasmussen inte heller. Därför blev också programmet mer fruktbart att lyssna på än det annars skulle ha blivit. Det talades mycket om hur Europa ser ut idag och idéer och ideal. Precis sådana program jag gillar. Tankar och uppslag som bollades. Hur flyktingkrisen ska hanteras. Hur konflikter hanteras och NATOs´roll i sammanhanget. Anders Fogh-Rasmussen har ju varit NATOs´generalsekreterare. Där tog han upp hur situationerna lösts militärt för att sedan inte få någon politisk lösning. Det gällde Irak, Libyen, kanske också Syrien och även den enorma befolkningsökningen i Afrika och att flyktingtrycket ökar därifrån. Vidare berördes även frågan om EUs´yttre gränser som Fogh-Rasmussen ansåg också ska vara ett EU-ansvar. Överhuvud taget tycker jag att hans tankegångar är vettiga och något att ta till sig. Sedan berördes också skillnaden politiskt mellan Sverige och Danmark och Sveriges oförmåga att diskutera och föra samtal och lägga locket på i politiska frågor som, vad som framkom, inte sker på samma sätt i Danmark, inte minst de politiska eliternas i Sverige, oförmåga att samtala med Sverigedemokraterna och den tendens till martyrskap detta skapar. TV-programmet behandlade mycket, bl.a splittringstendenserna inom EU och vad det kan föra med sig, Brexit-segern liksom Donald Trumps seger i USA och följderna av detta. Säkert har jag glömt något viktigt för även om det inte var några snabba ryck så togs mycket upp som säkert inte jag har fäst någon vikt vid just nu. Det händer ju så mycket just nu. Nu märker jag att det blev mycket skrivet. Tyvärr kommer jag att ta upp ämnen som berör samma sak i ett annat småprat längre fram. Mera optimistiskt än så här kommer det heller inte att bli. Med världen i brand får man väl ändå glädja sig över det som sker lokalt.

 

God fortsättning på 2017!

Småprat från Lofta CXCIV

Det finns skäl till att vara stolt som svensk. Sedan finns det skäl att vara stolt lite mera lokalt. Två exempel som går att finna idag och som gör att vi nog kan räta på ryggarna ganska ordentligt. Det första:

Nyligen kunde man läsa att ett bromssystem i den lastbil (Scania) som slaktade 12 människor i Berlin under en julmarknad bromsar när den krockar mot något. Även från högre nivå i Tyskland konstateras att människoliv har räddats just tack vare detta. Det gör mig mycket glad.

Det andra exemplet är att min gamla klasskamrat från 3:an till 5:an i låg/mellanstadiet: Irene Lundquist-Svennonius blir finanslandstingsråd i Stockholm. Det krävs alltså en smålänning för att räta upp skutan i Sveriges största stad tillika huvudstad. Att Vållö/ Mönsterås bidrar med henne till detta gör mig mycket glad och stolt.

Något annat än stolthet kan alltså inte göra annat än bubbla i mig.

Såväl Scania som Irene önskar jag lycka till. Känn gärna en smula stolthet i er, såväl scania-arbetare som Irene! Det är ni värda!

Småprat från Lofta CXCIII

Idag så där da´n före doppareda´n  så borde man vara snäll ända in i själen. Ändå skuggar berlinhändelserna allting och, åtminstone jag, börjar fundera. Hur fungerar en terrorist rent mentalt? Numera ses ju terrorister närmast som en yrkeskår med utbildning och allting. Ändå undrar jag vad som driver en människa till våldsamma blodsdåd. Logiken verkar ju vara frånkopplad. Att göra en sådan gärning är väl en sak. Men fortsättningen, hur följdverkan blir, är tydligen helt likgiltigt. Hat mot väst, som man faktiskt har levt i och njutit friheten av under många år, påverkar inte. Inte utbildningssystem heller. Våld, stöld, mordbränder, inte mitt fel utan samhällets som inte fungerar som jag vill. Lyssna på fanatiska imamer som i Islams namn hetsar till vansinnesdåd. Sedan kommer vi till vår reaktion. Hos många kliar det av hämnd. Hur kan det svinet, och, måtte han brinna i helvetet. Speciellt från anhöriga som förlorar nära och kära så är hämndreaktionen naturlig. Kan verkligen förstå den. Samtidigt blir det överhemskt. För vem hämnas vi egentligen? Ofta nog, mot den här mannen,ja. Men också mot: Islam, Tunisien, religion i största allmänhet. Ett hopklumpande av människor som vi tillskriver egenskaper som enbart få kan tillskrivas. Ändå sker det. Där finns också den största vinsten, eller förlusten. Skadan. Det ologiska i ett dåd av den typ som skedde i Berlin. De överlägset flesta förlorarna finns på flyktingförläggningar och asylboenden. På samma sätt som en man på ett dagis kan förstöra för en hel yrkeskår pga ett pedofilbrott så att alla män blir stämplade så blir även de flyktingar med goda avsikter stämplade som terrorister. Så, jag saknar logik i beteendet och jag tycker verkligen synd om de som blir stämplade. I juletid såväl som under andra tider.

Med dessa, kanske lite deppiga rader, önskar jag ändå en riktigt God Jul. Måtte 2017 bli ett år som kan bli ett gott år. Med gemensamma krafter går det nog.

 

Sågartorp den 23 december.

 

 

Martin

 

Martin Danielsson är kyrkomusiker bosatt i Björnsholm där han bor med fru och två barn. Han är intresserad av trädgård, samhällsutveckling, familjen med mera. Hans motto är att kämpa för att utveckla vår gemensamma välfärd med största möjliga valfrihet för den enskilde.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar