Logga in
Logga ut

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min fritid åt, på flera olika sätt. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Röde Frans jobbade på Slip

Idag är det den 16 april, ett viktigt datum i Västerviks historia. Det var den dagen 1917 som hungerupproret i Västervik startade. Det som nästan kunde blivit revolution i Sverige.  

arbetarkommittén
Det här är en klassisk bild i Västerviks historia, den enda bilden som bevarats på Röde Frans, Frans Gustafsson. Han sitter i mitten, omgiven av Erik Nilsson, Carl Zeijlon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. De ingick alla i 16 april-kommittén som bildades under hungerupprorets dagar 1917. Bild från Västerviks museums arkiv, fotograf okänd.

protokoll
Protokollen från 16-aprilkommitén finns bevarade på föreningsarkivet i Västervik. Därifrån fick jag en kopia när jag arbetade med artikeln 1999. 1967 skrev Sune Garpenby flera artiklar i VT om hungerupproret, som sedan samlades i ett särtryck.


Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Detta är en ögonblicksbild från en aprildag för över 98 år sedan. Bilden är tagen av fotografen Arvida Ljungqvist och finns i Västerviks museums arkiv. Se den i större format.
Mannen i den ljusa tröjan till vänster är slaktaren Frank Karlsson med sin hund som hette Fredlund, har ett barnbarn berättat. Frank Karlsson var född 1882 och arbetade som slaktare, både i saluhallen och hemma hos folk som behövde få hjälp med slakten.


Om hungerupproret har det skrivits mycket, både i VT och i böcker. Själv skrev jag om det 1999. Det mesta handlar om Röde Frans, arbetarledaren, som talade till massorna på Stora torget utanför rådhuset, där han klivit upp på en låda. Han manade till besinning.

1917 svalt folket, och värst var det nog i städerna. Det var krig, importen hade minskat, matpriserna steg men inte lönerna. Folk hade inte råd att köpa mat och mätta hungriga magar.

Jag ska inte berätta den här historien igen, för den kan läsas på annat håll. Se fler länkar i slutet av blogginlägget. I stället ska jag berätta om Röde Frans, Frans Johan Gustafsson.

När han tog på sig rollen som ledare för arbetarupproret i Västervik var han 33 år gammal. Han var född på midsommarafton 1883, den 24 juni, i Visby, och var mellanbarnet i familjen. Föräldrarna var arbetaren Karl Johan Gustafsson, född i Linneryd i Småland 1850, inflyttad i Visby och gift med gotländskan Anna Lorentina Larsson, född i Garde församling 1846. De hade gift sig 1880. Anna hade med sig den tolvåriga dottern Ida i boet. Augusta föddes 1881, sedan kom Frans och så småningom småsyskonen Marta 1886 och Anna 1889.

Visby CI7
Födelsnotisen i Visby 1883. Källa: Visby stadsförsamling CI:17 (1879-1894) Bild 1110 / sid 106, Arkiv Digital.


Frans fick delvis en problematisk uppväxt. I husförhörslängden i Visby finns några anteckningar som antyder detta, men det är svårt att riktigt förstå vad de innebär. Frans far Karl Johan hade strax före sonens födelse fått ett intyg om att han är "oförmögen till krigstjänst" och kanske betyder det att han har någon skada som gör honom handikappad. Under ett år, från december 1884 till november 1885, var han försvunnen. Prästen noterar honom i obefintlighetsboken, vilket betyder att man inte vet var han uppehåller sig. Det står inte att han rymt, så förmodligen vet hustrun vart maken tagit vägen. Kanske har han åkt till fastlandet för att leta efter arbete men inte tagit ut flyttbetyg. Kanske är det något annat som ligger bakom.

Frans mor och hans två systrar bodde kvar i Visby under tiden, någonstans söder om stan. När hans far kommit hem igen fick Frans nio månader senare en lillasyster, och en till efter ytterligare tre år. Storasyster Ida har då blivit vuxen och flyttat hemifrån.

1896 dog Frans far Karl Johan och hans mor blev änka med fyra barn att försörja. Barnen är då mellan 15 och sju år gamla. Karl Johan dog av lunginflammation. Familjen klarade sig och vid sekelskiftet var Frans mor Anna husägare utanför Visby. Kanske har hon varit det hela tiden, det framgår inte. Strax före makens död har hon lämnat statskyrkan och gått med i metodistkyrkan.

När Frans nyss fyllt 17 år blev han artillerist i Kungliga Norrlands Artilleriregemente, 2:dra Batteriet, i Jämtland. Vägen dit gick via Stockholm. Så vitt jag förstår, utan att ha militära kunskaper, betyder det att han är en soldat som skjuter med tyngre vapen. Kanske hade han tänkt sig en militär yrkesbana. Eller så ville han bara komma hemifrån. Tre år av sitt unga liv gav han artilleriet, sedan tog han avsked och begav sig till Stockholm. Vad han gjorde där vet jag inte, men han bodde en kort tid på Storgatan 10. Troligen hade han någon slags arbete. Och förmodligen var det där han träffade Elina Maria Stam, som skulle bli hans hustru 1910. Hon bodde nämligen i samma församling i Stockholms innerstad under samma tid. Elin arbetade som piga och hembiträde i flera olika familjer. Hon kom från Motala och hade flyttat till Stockholm samma år som Frans. Hennes far var valsverksarbetaren Oskar Fredrik Stam på Motala Verkstad, hennes mor hette Charlotta Sofia Carlsdotter och Elin hade tre yngre syskon. Elin föddes 1874 och var alltså nio år äldre än Frans. När hon föddes hade hennes mor nyss fyllt 17 år.

1906 flyttade Frans från Stockholm till Baskarp i Västergötland och började arbeta på AB Svenska Naxos, som fabriksarbetare. Baskarp ligger några mil norr om Jönköping, vid Vätterns västra strand. Uppenbarligen hade han och Elin hållit kontakten för i november 1910 gifte de sig. Då bodde hon hemma i Motala igen, på andra sidan Vättern.


Lysningen 1910. Källa: Motala EI:5 (1895-1914) Bild 135 / sid 127, Arkiv Digital.

I Baskarp föddes sonen Sten 1911 och 1913 lämnade de Baskarp för att bosätta sig i Motala, någonstans vid Göta kanal. Frans hade fått jobb på Motala Verkstad, som sin svärfar. Efter ett år lämnade de Motala, där dottern Sonja fötts 1913, och flyttade till Västervik, den 19 november 1914. Frans blev gjutare på Slip Naxos. Två och ett halvt år senare ska hans ord höras över hela landet, när nyheterna sprids om hungerupproret i Västervik.


Röde Frans och hans familj i Västervik. Källa: Västervik AIIa:5 (1911-1931) Bild 2830 / sid 1779, Arkiv Digital.

Även om hans engagemang i arbetarrörelsen i Västervik är starkt blir det inte långvarigt. Precis som sin far dör Röde Frans i förtid, av influensa eller lunginflammation. Det sker den 19 september 1918, och han har nyss fyllt 35. Klockan kvart över tre på eftermiddagen den 29 september följs han till den sista vilan, och begravs på Nya kyrkogården i Västervik.

Elin var en av de många kvinnor som blev änka med småbarn att ta hand om. Sten var bara sju år och Sonja inte riktigt fem när de blev faderlösa. Elin höll ihop familjen tills barnen blev vuxna. Sten blev så småningom lagerarbetare, flyttade till Stockholm där han levde till 1998. Sonja flyttade till släkten i Motala och blev hembiträde, först hos ett par som drev kafé och sedan hos en plåtslagare. Där gifte hon sig med svarvaren Arne Lindström när hon var 20 år. Elin hade varit sjuklig en tid och inlagd på sjukhus. Hon flyttade till dottern i Motala, var på sjukhus i perioder, och levde till 1958. Sonja bodde kvar i Motala till sin död 2001.

Det är historien om Röde Frans liv.

För fem-sex år sedan, när jag var anställd på VT, fick jag kontakt med ett barnbarn till Röde Frans. Eller möjligen ett barnbarnsbarn. En kvinna, som jag nu inte minns namnet på, mailade till mig med lite frågor efter att hon läst min artikel från 1999. Tyvärr gick hennes mail förlorade när jag slutade min anställning på VT och mitt mailkonto försvann. Om du läser detta idag så hör gärna av dig igen.

Källor:
Kyrkoarkiven i Västervik, Visby domkyrkoförsamling, Motala stadsförsamling, Motala landsförsamling, Gustav Adolfs församling, Kungliga Norrlands Artilleriregemente, Rotemansarkivet, Folkräkningarna 1880, 1890, 1900 och 1910.

Länkar:
Artikel av Hans Hjertqvist 2007
Historikern Håkan Blomqvists hemsida om hungerrörelsen 1917
Wikipedia om hungerupproret
Populär historia om 1917

 

Eric Stenfeldt sprang fort

Friidrott är ju aktuellt. En lokal idrottare i Västerviks historia är Eric Stenfeldt. Han föddes 1905 och levde till 1967. Under sin ungdom i Västervik tävlade han för Västerviks IF och blev då en lysande stjärna i klubben.

Eric Stenfeldt började som fotbollsspelare i Ekdalens BK, en stadsdelsklubb i södra delen av stan. Sedan gick han över till Västerviks IF och började tävla i friidrott. 20 år gammal vann han SM på 10 000 meter 1925, och även 1926. Under sin aktiva tid hann han med sju landskamper.

Det här är inget jag vet för att jag är kalenderbitare utan det står att läsa i VIF:s jubileumsbok från 1981. I föreningsarkivet kan vi också följa hans karriär. Där finns flera handlingar där han nämns.

Eric Stenfeldt
I Västerviks IF:s jubileumsbok från 1981 handlar en artikel om klubbens stora löparstjärna på 1920-talet, Eric Stenfeldt. På bilden är han den andre löparen från vänster, delvis dold.

En bättre bild på Eric Stenfeldt finns hos Sveriges Friidrottsförbund. Klicka på bilden när du är inne på sidan, så ser du Eric Stenfeldt till vänster.

Eric Stenfeldt
I Västerviks IF:s rekordlista finns uppgifter om Eric Stenfeldts resultat, bland annat rekordet på 1500 meter 1925.

I VIF:s rekordbok finns han noterad på flera ställen, bland annat i listan för 1500 meter 1925 då han sprang på tiden 4,13,8 minuter, och 3000 meter på 9,05,6 minuter samma år. 1929 slog han sitt eget rekord på 3000 meter med resultatet 8,51,3 minuter. 1927 sprang han 10 000 meter på 31,27 minuter, ett rekord som stod sig i många år.

I Västerviks-Tidningen rapporterades om honom flera gånger under 1930. Bland annat den 23 april då han tävlat i DM i terränglöpning i Vimmerby och fått ena skon avtrampad men ändå segrade överlägset. Den 12 juli rapporterades från idrottsspelen i Stockholm då han vann den engelska femmilen på 26,08,8 minuter och kom trea på 5000 meter efter vinnaren Lauri Virtanen från Finland och svensken Erik Pettersson på andra plats. Samma år tog han silver på 10 000 meter.

Eric Stenfeldt föddes i Västervik den 7 februari 1905, som äldste sonen till Johan Albert Stenfelt, född 1880 i Västervik, och Ester Nanny Kristina Svahn, född 1886 i Hallingeberg. Eric fick två bröder, Tore född 1907 och Gösta född 1909.

1928, mitt under sin framgångsrika idrottskarriär, gifte sig Eric med Lilly Eremina Lindal, som var jämngammal med honom. Makarna skilde sig 1935. Eric hann med ytterligare två äktenskap före sin död 1967 i Göteborg. Fadern Johan Albert hette först Larsson och bytte till Stenfelt innan han gifte sig 1904. Erics farbror Karl Alfred tog namnet Fors.

Eric Stenfeldt
Västerviks-Tidningen den 23 april 1930.

Eric Stenfeldt
Den 12 juli 1930 skrev Västerviks-Tidningen om Eric Stenfeldts framgångar i friidrottstävlingarna i Stockholm.

Snushandlaren i Lofta

En gång i tiden fanns det en snushandlare i Lofta socken. Åtminstone om vi ska tro husförhörslängden, och det ska vi väl. Han hette Niklas Norelius och bodde kring 1830 på Klockaregården i Lofta med hustru och barn. De kom dit 1827 från Nygård, men Niklas Norelius var född i Västervik 1772. 1796 hade Niklas Norelius slagit sig ner på torpet Oxhagen under Nygård då han blev dräng på gården och även gårdens egen skräddare.

Det var vid flytten 1827 som han sadlade om till snushandlare. Om det var ett lukrativt yrke vid den här tiden är svårt att säga, kanske fortsatte han också arbeta som skräddare. Även om många snusade även på den tiden, förmodligen fler än idag, verkar det lite udda att vara snushandlare i Lofta, med tanke på den tidens kommunikationer. Att de fanns i städerna är givet, där det fanns många kunder, men hur fick en snushandlare ihop till levebrödet genom att sälja snus ute på landsbygden? Kanske tillverkade han också snus, på den tiden var det småskalig tillverkning som gällde.

Hustrun hette Anna Stina Bladström och var den som hade rötterna på Nygård i Lofta, där hon föddes 1784. I Lofta föddes också deras barn Samuel, Anna Lena och Niclas Magnus, födda 1814-1820. Släkten Norelius verkar ha brett ut sig i Lofta för senare på 1800-talet finns det en hel del personer med det namnet, födda i Lofta och troligen barnbarn och barnbarnsbarn till Niklas och Anna Stina. Är du en av Niklas Norelius ättlingar så har du alltså en snushandlare i släkten.

Lofta
Husförhörslängden i Lofta 1829-1835. Bildkälla: Arkiv Digital, Lofta AI:11 sidan 3.

Niklas Norelius dog 1845 och hustrun levde till 1860. Hon bodde då kvar på Klockaregården med sin 25-årige dotterson Carl Johan Didrik.

Källor: Lofta kyrkoarkiv, Lofta hembygdsförening

Gravstenarna på kyrkogården

Torkan slår hårt mot allt som växer och värmen är svår för många. Värst är det för bönderna och därmed för oss alla som behöver mat.

Igår besökte jag Nya kyrkogården i Västervik för att vattna lite på svärföräldrarnas grav. Där är extremt torrt, men tack var rätt val av blomplanta håller det sig ganska fint på graven, trots hettan. Men gräsmattor och annan växtlighet är torrbrun och knastrig. Det är sorgligt, men det kommer sannolikt att repa sig till nästa år.

Västerviks nya kyrkogård
Så här ser det ut nu på Nya kyrkogården i Västervik.

Varje gång jag besöker graven och går förbi alla gravstenarna på väg till "vår" grav läser jag namnen på stenarna och funderar lite på vilka de är som vilar här. Eftersom jag kommer från västkusten och inte har någon släkt här i Västervik har jag inga andra anhöriggravar än mina svärföräldrars just här.

Jag vill med detta påminna om Gravstensinventeringen, släktforskarförbundets databas med gravstenar på Sveriges kyrkogårdar. Många släktforskare letar efter sina döda släktingars gravstenar, kanske är de redan inlagda. Har du bilder på gravstenar som ännu inte finns i databasen så lägg in dem. Det kan vara till nytta och glädje för andra. Många släktforskare är igång med att inventera kyrkogårdar i sin närhet, ett arbete som jag är väldigt tacksam för. På gravstensinventeringens hemsida finns information om inventeringsläget och hur man gör.

I databasen finns idag inlagda gravstenar från 16 kyrkogårdar i Tjust (är det alla som finns, tro?) och bland dessa både gamla och nya kyrkogården i Västervik. Men alla gravstenar är inte inventerade än så det finns plats för fler.

Simsons historia

Simson
Foto från Sjöhistoriska Museet. Kanske är bilden tagen i Stockholm.

Om du går på Restaurang Simson i Västervik i sommar kanske du funderar över båtens historia. Fartyget byggdes 1914, på Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm. Namnet då var Avance I. 1936 såldes hon till Simon Carlsson i Stockholm och fick namnet Bo Simson, som senare alltå blivit bara Simson.

Simson har gått i trafik i Stockholms skärgård, transporterat värnpliktiga under andra världskriget och gått på Vänern, med grundstötning i Karlstad 1981. Även året därpå blev det en grundstötning, då i Öresund.

1986 köpte bröderna Rais Simson och hon blev restaurangbåt här i Västervik. Kanske minns du tillbudet den första vintern efter millennieskiftet, när hon sjönk vid kajen den 29 januari. Men hon reste sig igen och flyter fortfarande i Gamlebyvikens vatten, 104 år gammal.

Läs mer i detalj om Simsons historia.

Medeltidsbyggnaden står kvar

Törnsfalls kyrka

Törnsfalls kyrka är den allra äldsta kyrkan i Tjust, den enda från medeltiden som ännu är i bruk. Det vet nog många av er. Den står mäktig på sin kulle fortfarande efter 800-900 år. Det går att förstå varför människorna då valde den här platsen. Så känns det idag, även om landskapet givetvis förändrats dratiskt sedan 1100- och 1200-talet.

Här om dagen hade jag anledning att besöka Törnsfalls kyrkogård för att leta efter en grav. Det går inte att undgå att känna den gamla kyrkans närvaro även när jag gick med blicken på gravstenarnas namn. Det är fint att kyrkan fått behålla sin medeltida prägel och inte fått vit beklädnad som de flesta yngre kyrkor.

Det är tornet som ska ha tillkommit på 1100-talet. Resten av kyrkan är yngre, även långhuset i sten. Tidigare var det oklart om tornet byggts redan på 1100-talet eller på 1200-talet, men numera uppger Riksantikvarieämbetet att det är från 1100-talet. Sedan har ändringar skett flera gånger, både utvändigt och invändigt. Bilder från omkring förra sekelskiftet finns på Törnsfalls hembygdsförenings hemsida.

1989-1990 gjorde min dåvarande man, jag och två andra kollegor ett uppslagsverk om Sveriges alla kyrkor (Våra kyrkor, utgiven 1990). Där har vi beskrivningar och bilder av 2574 kyrkor i Sverige. Själv skrev jag om ungefär 800 av dem. Det slog mig då vilken historisk skatt kyrkorna är, inte minst de äldre.

Kyrkorna är kanske de enda byggnaderna som du kan veta att din släkting faktiskt har varit inne i, i alla fall de människor som växte upp. Även de små barnen togs till kyrkan bara några dagar gamla, om de inte nöddöptes. Alla konfirmerades, alla hade kyrkoplikt, dvs att gå på gudstjänsterna på söndagar. Jag undrar om det fanns någon vuxen person förr i tiden som aldrig hade besökt sin kyrka? Själv är jag inte så kyrksam av mig men ser man kyrkan i ett vidare perspektiv får den en större betydelse.

Många kyrkor i Sverige är förstås så nya att de inte fanns när våra gamla släktingar levde. Ibland finns det en ruin kvar, som till exempel i Gamleby, Edsbruk och Ukna. Av kyrkorna i Tjust är Odensvi, Loftahammars, Östra Eds, Tryserums, Hjorteds, Hallingebergs, Blackstads och Västrums kyrkor från 1700-talet. Sta Gertruds kyrka i stan är ju som bekant från 1400-talet. Resten är 1800-talskyrkor, förutom St Petri kyrka i stan som byggdes alldeles i början av 1900-talet.

De allra flesta begravdes också på kyrkogården där de bodde vid sin död. Många gravar är ju återtagna av församlingen när gravrätten upphört och gravstenarna är borta men graven finns ju kvar. Visst fanns det en och annan som drunkande och aldrig begravdes eller som avrättades och begravdes på galgbacken eller tog sitt eget liv och begravdes i skogen. Men de är få jämfört med alla dem som är begravda intill våra kyrkor. I äldre tider begravdes ju även många inne i kyrkorna.

Jag önskar er alla en fin midsommar!

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker, men hoppar även in på VT då och då. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar
Låt oss prata om skolan! Mor

Bloggar

Politikerbloggar