Logga in
Logga ut

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min fritid åt, på flera olika sätt. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Röde Frans jobbade på Slip

Idag är det den 16 april, ett viktigt datum i Västerviks historia. Det var den dagen 1917 som hungerupproret i Västervik startade. Det som nästan kunde blivit revolution i Sverige.  

arbetarkommittén
Det här är en klassisk bild i Västerviks historia, den enda bilden som bevarats på Röde Frans, Frans Gustafsson. Han sitter i mitten, omgiven av Erik Nilsson, Carl Zeijlon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. De ingick alla i 16 april-kommittén som bildades under hungerupprorets dagar 1917. Bild från Västerviks museums arkiv, fotograf okänd.

protokoll
Protokollen från 16-aprilkommitén finns bevarade på föreningsarkivet i Västervik. Därifrån fick jag en kopia när jag arbetade med artikeln 1999. 1967 skrev Sune Garpenby flera artiklar i VT om hungerupproret, som sedan samlades i ett särtryck.


Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Detta är en ögonblicksbild från en aprildag för över 98 år sedan. Bilden är tagen av fotografen Arvida Ljungqvist och finns i Västerviks museums arkiv. Se den i större format.
Mannen i den ljusa tröjan till vänster är slaktaren Frank Karlsson med sin hund som hette Fredlund, har ett barnbarn berättat. Frank Karlsson var född 1882 och arbetade som slaktare, både i saluhallen och hemma hos folk som behövde få hjälp med slakten.


Om hungerupproret har det skrivits mycket, både i VT och i böcker. Själv skrev jag om det 1999. Det mesta handlar om Röde Frans, arbetarledaren, som talade till massorna på Stora torget utanför rådhuset, där han klivit upp på en låda. Han manade till besinning.

1917 svalt folket, och värst var det nog i städerna. Det var krig, importen hade minskat, matpriserna steg men inte lönerna. Folk hade inte råd att köpa mat och mätta hungriga magar.

Jag ska inte berätta den här historien igen, för den kan läsas på annat håll. Se fler länkar i slutet av blogginlägget. I stället ska jag berätta om Röde Frans, Frans Johan Gustafsson.

När han tog på sig rollen som ledare för arbetarupproret i Västervik var han 33 år gammal. Han var född på midsommarafton 1883, den 24 juni, i Visby, och var mellanbarnet i familjen. Föräldrarna var arbetaren Karl Johan Gustafsson, född i Linneryd i Småland 1850, inflyttad i Visby och gift med gotländskan Anna Lorentina Larsson, född i Garde församling 1846. De hade gift sig 1880. Anna hade med sig den tolvåriga dottern Ida i boet. Augusta föddes 1881, sedan kom Frans och så småningom småsyskonen Marta 1886 och Anna 1889.

Visby CI7
Födelsnotisen i Visby 1883. Källa: Visby stadsförsamling CI:17 (1879-1894) Bild 1110 / sid 106, Arkiv Digital.


Frans fick delvis en problematisk uppväxt. I husförhörslängden i Visby finns några anteckningar som antyder detta, men det är svårt att riktigt förstå vad de innebär. Frans far Karl Johan hade strax före sonens födelse fått ett intyg om att han är "oförmögen till krigstjänst" och kanske betyder det att han har någon skada som gör honom handikappad. Under ett år, från december 1884 till november 1885, var han försvunnen. Prästen noterar honom i obefintlighetsboken, vilket betyder att man inte vet var han uppehåller sig. Det står inte att han rymt, så förmodligen vet hustrun vart maken tagit vägen. Kanske har han åkt till fastlandet för att leta efter arbete men inte tagit ut flyttbetyg. Kanske är det något annat som ligger bakom.

Frans mor och hans två systrar bodde kvar i Visby under tiden, någonstans söder om stan. När hans far kommit hem igen fick Frans nio månader senare en lillasyster, och en till efter ytterligare tre år. Storasyster Ida har då blivit vuxen och flyttat hemifrån.

1896 dog Frans far Karl Johan och hans mor blev änka med fyra barn att försörja. Barnen är då mellan 15 och sju år gamla. Karl Johan dog av lunginflammation. Familjen klarade sig och vid sekelskiftet var Frans mor Anna husägare utanför Visby. Kanske har hon varit det hela tiden, det framgår inte. Strax före makens död har hon lämnat statskyrkan och gått med i metodistkyrkan.

När Frans nyss fyllt 17 år blev han artillerist i Kungliga Norrlands Artilleriregemente, 2:dra Batteriet, i Jämtland. Vägen dit gick via Stockholm. Så vitt jag förstår, utan att ha militära kunskaper, betyder det att han är en soldat som skjuter med tyngre vapen. Kanske hade han tänkt sig en militär yrkesbana. Eller så ville han bara komma hemifrån. Tre år av sitt unga liv gav han artilleriet, sedan tog han avsked och begav sig till Stockholm. Vad han gjorde där vet jag inte, men han bodde en kort tid på Storgatan 10. Troligen hade han någon slags arbete. Och förmodligen var det där han träffade Elina Maria Stam, som skulle bli hans hustru 1910. Hon bodde nämligen i samma församling i Stockholms innerstad under samma tid. Elin arbetade som piga och hembiträde i flera olika familjer. Hon kom från Motala och hade flyttat till Stockholm samma år som Frans. Hennes far var valsverksarbetaren Oskar Fredrik Stam på Motala Verkstad, hennes mor hette Charlotta Sofia Carlsdotter och Elin hade tre yngre syskon. Elin föddes 1874 och var alltså nio år äldre än Frans. När hon föddes hade hennes mor nyss fyllt 17 år.

1906 flyttade Frans från Stockholm till Baskarp i Västergötland och började arbeta på AB Svenska Naxos, som fabriksarbetare. Baskarp ligger några mil norr om Jönköping, vid Vätterns västra strand. Uppenbarligen hade han och Elin hållit kontakten för i november 1910 gifte de sig. Då bodde hon hemma i Motala igen, på andra sidan Vättern.


Lysningen 1910. Källa: Motala EI:5 (1895-1914) Bild 135 / sid 127, Arkiv Digital.

I Baskarp föddes sonen Sten 1911 och 1913 lämnade de Baskarp för att bosätta sig i Motala, någonstans vid Göta kanal. Frans hade fått jobb på Motala Verkstad, som sin svärfar. Efter ett år lämnade de Motala, där dottern Sonja fötts 1913, och flyttade till Västervik, den 19 november 1914. Frans blev gjutare på Slip Naxos. Två och ett halvt år senare ska hans ord höras över hela landet, när nyheterna sprids om hungerupproret i Västervik.


Röde Frans och hans familj i Västervik. Källa: Västervik AIIa:5 (1911-1931) Bild 2830 / sid 1779, Arkiv Digital.

Även om hans engagemang i arbetarrörelsen i Västervik är starkt blir det inte långvarigt. Precis som sin far dör Röde Frans i förtid, av influensa eller lunginflammation. Det sker den 19 september 1918, och han har nyss fyllt 35. Klockan kvart över tre på eftermiddagen den 29 september följs han till den sista vilan, och begravs på Nya kyrkogården i Västervik.

Elin var en av de många kvinnor som blev änka med småbarn att ta hand om. Sten var bara sju år och Sonja inte riktigt fem när de blev faderlösa. Elin höll ihop familjen tills barnen blev vuxna. Sten blev så småningom lagerarbetare, flyttade till Stockholm där han levde till 1998. Sonja flyttade till släkten i Motala och blev hembiträde, först hos ett par som drev kafé och sedan hos en plåtslagare. Där gifte hon sig med svarvaren Arne Lindström när hon var 20 år. Elin hade varit sjuklig en tid och inlagd på sjukhus. Hon flyttade till dottern i Motala, var på sjukhus i perioder, och levde till 1958. Sonja bodde kvar i Motala till sin död 2001.

Det är historien om Röde Frans liv.

För fem-sex år sedan, när jag var anställd på VT, fick jag kontakt med ett barnbarn till Röde Frans. Eller möjligen ett barnbarnsbarn. En kvinna, som jag nu inte minns namnet på, mailade till mig med lite frågor efter att hon läst min artikel från 1999. Tyvärr gick hennes mail förlorade när jag slutade min anställning på VT och mitt mailkonto försvann. Om du läser detta idag så hör gärna av dig igen.

Källor:
Kyrkoarkiven i Västervik, Visby domkyrkoförsamling, Motala stadsförsamling, Motala landsförsamling, Gustav Adolfs församling, Kungliga Norrlands Artilleriregemente, Rotemansarkivet, Folkräkningarna 1880, 1890, 1900 och 1910.

Länkar:
Artikel av Hans Hjertqvist 2007
Historikern Håkan Blomqvists hemsida om hungerrörelsen 1917
Wikipedia om hungerupproret
Populär historia om 1917

 

Torp och backstuga

Nyhägn
Torpet Nyhägn under Kilmare i Gladhammars socken. Eget foto.

Många släktforskare funderar kanske på vad det är för skillnad på torp och backstuga. Och var en backstuga verkligen ingrävd i en backe? Nej, så var det inte.

Gränsen mellan torp och backstuga är inte glasklar men i princip är ett torp ett mindre hus med odlingsbar mark och en backstuga är ett mindre hus utan odlingsbar mark.

Backstugan kallas backstuga för att den står på bar backe, det vill säga utan mark. En liten kålgård kunde höra till backstugan och kanske så mycket mark som vi idag har till en normal villatomt eller ett radhus. Backstugorna byggdes som regel på en bys allmänning, det vill säga mark som inte odlades av en enskild gård utan i stället kunde vara betesmark för byns kreatur.

Torpet hade mark på en gårds ägor, oftast den sämsta jorden. Torparen betalade sitt arrende genom dagsverketn på gården, för bonden var det alltså ett sätt att skaffa sig arbetskraft utan att behöva föda familjen.

Vid mitten av 1800-talet fanns det ungefär 100 000 torp i Sverige, bebodda av omkring en halv miljon människor, eller en sjundedel av invånarna.

Ett torp kunde förvandlas till backstuga om gårdsägaren tog tillbaka torpmarken. En backstuga kunde utvecklas till ett torp om backstugusittaren fick möjlighet att uppodla jord kring stugan. Detta finns det åtskilliga exempel på i husförhörslängderna.

Står det ett T eller ett B i husförhörslängden betyder det som regel torp eller backstuga. Många hus som vi idag skulle kalla villor kallades förr backstuga och senare lägenhet. Det var hus som bara byggdes för att vara bostad åt till exempel en lönearbetare som inte bodde på sin arbetsplats. Detta blev vanligt under industrialiseringen.

Källa till uppgifterna om torp och backstugor är boken "Torp, torpare och torpinventeringar" utgiven av Sveriges Hembygdsförbund 2015. En mycket intressant bok som berättar om både husen och människorna, torparkontrakten och hur man gör en torpinventering.

Ingatorp
Backstugan Nyhemmet i Ingatorps socken utanför Eksjö. Foto: August Christian Hultgren 1914. Då bodde fattighjonet Johanna Petersdotter och hennes dotter Matilda Sofia Johansdotter i stugan. Bild från Östergötlands museum.

Kvinnor till sjöss

Kvinnor har alltid arbetat, som bekant. För många har arbetet varit oavlönat och kanske bara taget för givet av omgivningen när arbetet skett i hushållet, med jorden och med djuren. Men på 1800-talet blev det allt vanligare för kvinnor att yrkesarbeta, i takt med en ökad industrialisering. Fler och fler yrken öppnades för kvinnor, liksom utbildningsvägar.

Kvinnor har arbetat till sjöss sedan långt tillbaka. Hur långt vet jag inte men här har vi ett bevis på kvinnors arbete ombord redan vid mitten av 1800-talet:

Västerviks sjömanshus arkiv
Ångskonaren Westervik fördes av kaptenen Jonas Fredrik Sandström. Den 30 mars 1861 mönstrade han en ny besättning med bland annat tre kvinnor. Bildkälla: Arkiv Digital, Sjömanshuset i Västervik (H) DIa:1 (1853-1870) Bild 920. Klicka här för att se bilden i större format.

De tre kvinnorna ombord på ångbåten Westervik hette Johanna Maria Olsson, Johanna Andersson och Johanna Carlsson. Johanna var uppenbarligen ett populärt namn 1830-1840. De var 27, 20 och 28 år gamla och arbetade som restauratris, kokerska och uppasserska. Någon lön finns inte antecknad för två av dem, bara för Johanna Carlsson som fick 8 riksdaler per månad, vilket var mindre än hälften än vad någon av männen hade i lön. De var mönstrade ombord men inte inskrivna i sjömanshuset, som männen var. Först 1935 kunde kvinnor bli inskrivna i sjömanshus, därför är de mycket svårare att hitta i arkivhandlingarna. Man måste veta var man ska leta efter dem.

Kapten Sandström hade anställt kvinnor tidigare. 1860 mönstrades Maria Olsson, Johanna Pettersson och Maria Lovisa Andersson ombord på S/S Westervik. 1859 arbetade två kvinnor ombord och 1858 en uppasserska som hette Augusta Willringhaus, då 21 år gammal. Detta verkar vara det första året med kvinnor mönstrade ombord.

Med all säkerhet var ångbåten Westervik en passagerarbåt, kanske gick den mellan Stockholm och Västervik vid denna tid, eller kanske söderut i Östersjön.

Stor-Erik
Ombord på bogserbåten Stor-Erik arbetade en kvinna som kocka 1916, då den här bilden togs i Gävle hamn. Fotograf okänd, bild från Sundsvalls museums fotosamling.

Björn Ulvaeus släkt

Igår blev jag påmind om att Björn Ulvaeus fyllde år, 73 år måste det vara eftersom han är född 1945. För fyra år sedan bloggade jag här på VT om hans släkt. Numera är han ju än mer aktuell i Västervik så därför länkar jag in det blogginlägget här, så kan den som är intresserad läsa det igen.

Läs om Björn Ulvaeus släkt.

De späda barnen dog

Många barn som föddes förr dog tidigt av sjukdomar som vi idag har bot mot. Säkert var också undernäring och dålig hygien en viktig faktor i barnadödligheten. Vi har nog alla som släktforskar stött på de familjer där flera barn dör som spädbarn, ibland fler som dör än som överlever tills de blev vuxna.

Kring 1750 dog en femtedel av alla barn i Sverige innan de fyllt ett år. Kan du tänka dig det? Vart femte barn dog? Först i slutet av 1800-talet hade spädbarnsdödligheten minskat till hälften, det vill säga tio procent. Siffrorna gick stadigt neråt, men med en ökning under nödåren 1773, 1837 och 1868. 1773 dog nästan vart tredje spädbarn.

Under andra halvan av 1700-talet var medellivslängden 34 år för män och 37 år för kvinnor. Det var den stora spädbarnsdödligheten som drog ner medellivslängden. Den som överlevde till 20-årsåldern kunde förvänta sig att leva till närmare 60-årsdagen. På 1890-talet var medellivslängden 51 år för män och 54 år för kvinnor. Idag är den cirka 80 år för män och 84 år för kvinnor.

Statistik om äldre tiders dödlighet och medellivslängd finns hos Tabellverket som sedan blev Statistiska Centralbyrån. Man kan söka i Tabellverkets gamla statistik hos SCB.

De Cederflychtska pensionärerna

fattighuset
Cederflychtska fattighuset ligger alldeles intill Sta Gertruds kyrka. Foto: Eva Johansson.

Cederflychtska fattighuset är välkänt i Västervik. Det byggdes 1749 efter en generös donation året innan från Anna Cederflycht på Helgerum. Idag är det Kyrkans hus men det har också varit lasarett och kontor för kommunens socialförvaltning och säkert använts för andra ändamål också.

Arkitekten Carl Hårleman ritade huset, som blev både stiligt och präktigt.

I fattighuset fick 16 fattighjon plats, dock inga "lättingar eller vanfrejdade" enligt Anna Cederflychts gåvobrev. De bodde fyra i varje kammare. I huset fanns också gudstjänstlokal och sjuksal. Sysslomannen, föreståndaren på fattighuset, hade hela andra våningen som tjänstebostad.

Hjonen på fattighuset skulle komma från Västrums, Gladhammars, Hallingebergs och Västerviks socknar, fyra från varje. Den som inte ville flytta in till fattighuset i stan kunde få stanna på hemorten men då få halv pension, enligt donationsbrevet. Det finns släktforskare som stött på begreppet Cederflychtspensionär i husförhörslängderna i dessa socknar.

fattighuset
Fattighuset hade förstås sin egen bokföring men vilka hjonen på fattighuset var kan också framgå av kyrkböckerna. Bildkälla: Arkiv Digital.

I Västerviks församlings ministerialbok C:6 finns till exempel en lista på "Pensionairer i Cederflyktska fonden, som tillsättes av Kyrko-rådet, och stadfästes av Landshöfdinge-Ämbetet". Den här listan är inklämd mellan de församlingsbor som dött 1836 och 1837, så förmodligen gäller det dem som just då var Cederflychtspensionärer.

De var snickare Kjellbergs änka, pigan Sophia Dahlberg, hattmakare Berggren, sadelmakare Eklund, Kihlströms änka, Anna Maja Lönngren, änkefru Risell, garvare  Brunbergs änka, Kapten Wennerberg, Hultströms änka, hattmakare Pettersson, Söderbergs änka, änkefru Bergman, kopparslagare Lindgrens änka, sjömannen O Hammarstrand, änkan Anna Bengtsdotter (Brunstedts svärmor), mademoiselle Carin Cederblom, Widerlövs änka, Cajsa i Fattighuset (Tillianders Cajsa), timmerman P Lönnqvist, gubben Hallqvist, sjömansänkan Lisa Enström, snickare Fröbergs mor, madame Mems, änkefru Ullbom och mamsell Lena Maria Sezler. Det är 27 personer och bara 16 fick ju plats. 14 av dem är understrukna, kanske är det de som bodde i huset och de andra hade enbart pension.

fattighuset
Ovanför porten kan vi läsa om Anna Cederflycht och donationen 1748. Foto: Eva Johansson.

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker, men hoppar även in på VT då och då. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

Bloggar

Politikerbloggar