Malin Sjölander

Malin Sjölanders blogg

Stort och smått, politik, jobb och fritid. Lite av varje från mitt liv och mina tankar.

Tänkvärt skolbesök i Gamleby

Västervik Igår hade moderaterna i norra Tjust anordnat ett studiebesök på Östra ringskolan i Gamleby. Rektorn Johan Lundberg visade runt och berättade om skolans verksamhet. Den stora utmaningen just nu är att antalet elever ökat väldigt fort, från 190 till 250 på något år. Det är trångt i lokalerna, även om de är väldigt fina, i flera klasser är eleverna uppåt 30 stycken. Man förstår att det är tufft för lärarna att hinna med att se och hjälpa alla barn. Även utomhusmiljön väntar på att färdigställas, en allaktivitetsplan ska byggas och busskurer ska ordnas (de flesta pendlar till skolan).
När jag frågade vad som är den största utmaningen för barnen och lärarna framåt, svarar han: den psykiska ohälsan, känslan av otrygghet. Ofta orsakade av de här, sa han och höll upp en mobiltelefon. Det blev en bra diskussion om de problem som uppstått i samband med den digitala världens intågande i våra och våra barns liv.
Hur sjutton ska vi skydda barnen från allt ont som finns på nätet? Mobbing, hat eller i värsta fall psykopater som vill förstöra barns liv. Jo, de finns. Häromdagen lyssnade jag på en P3-dokumentär om 13-åriga Linn som utsattes för först mobbing på nätet och sen kom i klorna på en 44-årig man som hotade och trakasserade, ja till och med uppmanade småtjejer att ta livet av sig på chattar på nätet. Han fälldes senare för delar av de brott han begått och fick ett kortare fängelsestraff.
Men det är viktigt att vi har en organisation och resurser för att ta hand om de barn som råkar ut för mobbing eller exempelvis nättrakasserier. Vi måste ha kuratorer och skolpsykologer som kan hjälpa barnen. Vi måste ge lärarna tid att verkligen se eleverna. Och vi måste se till att trösklarna in på BUP och barn- och ungdomshälsan inte är för höga. Att hjälpa barn som mår dåligt tidigt är en vinst för alla. För barnet, för familjen och för hela samhället.
Tack alla inblandade för gårdagens tänkvärda besök i Gamleby!
Glad påsk!

Mitt livs viktigaste resa

Kalmar Denna vecka har jag upplevt så mycket nätkärlek och haft så många starka samtal. Om cancer, om rädsla, om hur det är att vara patient och anhörig. Det finns ett enormt behov av att prata om detta fast det är jobbigt. Tack alla som hört av sig. Nu måste vi fortsätta samtalet för att kunna utveckla cancervården och synen på cancersjukdomarna. 

Allt började med ett blogginlägg i söndags kväll, som jag har lagt in nedan.Detta är min berättelse:

 

”Du har en fullkomligt dödlig sjukdom”, sa läkaren till mig. ”Men vi ska göra allt vi kan för att göra dig frisk. Men förbered dig på en av våra tuffaste behandlingar”.

Våren 2016 var i sitt esse, det var sol och stekhett ute, men jag orkade inte njuta. Efter att bara blivit tröttare och tröttare hade jag sökt vård. Till slut fick jag svaret: Jag hade jag fått cancer. Livmoderhalscancer. Det jag hela livet varit livrädd för var nu ett faktum. Cancer. Alla gånger jag lite hypokondriskt trott att den där veckolånga huvudvärken kanske kunde vara något, eller lite värk i bröstet. Nu var det på riktigt.
Självklart var jag ledsen, deppig och dödsångesten var enorm. Kroppen var så trött. Jag släpade mig fram. Trots starka värktabletter värkte det och ångesten snurrade runt i kroppen. Skulle jag verkligen dö nu? Överlever jag jul? Ska jag planera min egen begravning? En tumör i livmoderhalsen och viss spridning till lymfkörtlarna. De första dagarna var man rädd att även levern drabbats men det var tack och lov falsklarm. Ett litet litet hopp tändes.
Jag genomgick magnetröntgen, CT och PET-CT. Jag lärde mig hur hemskt klaustrofibisk en MR kan vara. Att ligga vaken i en timme i ett 60 centimeter brett rör helt stilla. Jag bävar fortfarande för varje ny undersökning, även om personalen är underbar med min rädsla.
Jag sövdes och undersöktes. Jag träffade läkare i Västervik och i Linköping. Man gjorde en plan för mig. ”Vi ska göra allt vi kan för att göra dig frisk – det är vår plan”. Man opererade in en porth-a-cath över bröstet för att kunna ta emot medicinerna, för redan efter två gånger med cytostatika orkade inte blodkärlen i handen längre. Planen var först sex veckor med två sorters cytostatika i Västervik. Just den sorten gör att håret kan falla av så fick prova ut en peruk. Hur skulle jag se ut utan hår?
Sen skulle jag strålas i Linköping i sex-sju veckor, fortsätta med cellgifter och få brakyterapi, invärtes strålning.
Från att ha hört talas om alla dessa olika behandlingar och sett alla apparater på olika verksamhetsbesök (i min roll som landstingspolitiker) så blev jag snabbt smärtsamt insatt i alla olika begrepp och metoder. Men jag funderade även på vad som händer om det inte fungerar. Hur ser plan B ut? Och sen C eller D?
”Vi har ingen plan B, svarade läkaren, vi utgår alltid från att plan A fungerar. Och det måste du också göra, annars orkar du inte ta behandlingarna.”
För första gången var jag tvungen att acceptera plan A och bara plan A. Inga hängslen eller livremmar. Bara plan A.

Cytostatikabehandling med ismössan på.

En vanlig utsikt under behandlingarna.


Och vi körde på. I juni började jag med cytostatika och började direkt må lite bättre, smärtan minskade och redan i början av juli kunde jag sluta helt med de starka värktabletterna. Jag kunde jobba på som vanligt och till och med åka till Almedalen. Ungefär samtidigt började håret tunnas ut och på morgnarna när jag gjorde mig iordning så fastnade långa, tjocka hårtofsar på hårborsten. Ögonfransar och ögonbryn försvann nästan helt. Men jag tyckte ändå att jag mådde rätt okej. Sen började strålningen.
Första veckorna var rätt så smärtfria. Det kändes väldigt abstrakt att ligga i en maskin i en kvart, utan att känna något, men som ändå skulle göra mig frisk. Det var nästan så jag tvivlade lite på effekten.
Men sen började kroppen protestera. Tarmar och urinblåsa krånglade konstant, jag var alltid tvungen att ha en toalett nära. Vilket också gjorde att jag inte gärna lämnade hemmet mer än för behandlingarna. Illamåendet var fruktansvärt vissa dagar och tröttheten fullständigt förlamande. Jag åt stora mängder kortison som gjorde mig helt hispig, lynnig och svullen. Men jag hängde i.
Under behandlingsperioden får inte läkarna uttala sig om hur det går, trots att jag gjorde MR innan varje brakyterapi. Men de lät mig ändå förstå att läget såg allt mer positivt ut.
I mitten av augusti började kroppen protestera ordentligt. Jag hade dragit på mig en rejäl förkylning, trots att jag undvikit kontakt med andra människor under hela sommaren. Mitt immunförsvar var snudd på obefintligt och febern bara steg. Till slut blev jag inlagd och isolerad i Linköping för att häva infektionen och kunna slutföra de sista behandlingarna. Då var jag rätt så lugn, men i efterhand har jag förstått hur allvarlig en sådan infektion kan vara för en cancerpatient som jag. Har man riktig otur biter inga antibiotika och i värsta fall mister man livet.
Jag hade tur. Jag blev långsamt starkare och i slutet av augusti 2016 gjorde jag min sista strålning och fick äntligen åka hem.
En väldigt konstig och tom känsla infann sig. Jag hade dagligen varit i kontakt med sjukvården sedan i maj och nu skulle jag helt plötsligt klara mig själv. Och med den stora frågan inombords: Är jag frisk? Först efter några månader skulle jag röntgas och träffa läkaren för att få veta hur det gått.
Sommaren var nu slut och den politiska höstterminen drog igång. Självklart kände jag av alla behandlingar, magen krånglade, tröttheten kunde komma över mig när som helst och det var svårt att röra sig tidvis. Men jag var igång, jag jobbade, jag träffade människor och jag kunde umgås med vänner och familj.
Så äntligen i november fick jag träffa läkaren igen. Och på de röntgenbilder jag fick se så kunde jag tydligt se att tumören var borta och lymfkörtlarna hade gått tillbaka till sin vanliga storlek.
Fortfarande – mer än ett år efteråt – grunnar jag på om jag kan kalla mig frisk. Det tar ju fem år av magnetröntgen och återbesök innan man konstaterar att cancern är borta. Men jag känner mig ju frisk. Ja, eller så frisk jag kan bli. Mitt nya liv handlar väldigt mycket om att ta tillbaka mitt gamla liv. Att utjämna oddsen och jobba bort biverkningarna. Jag har gått på rehabilitering för att lära mig gå bra igen efter att strålningen skadat skelettet i höfterna, jag har gått hos en dietist för att förstå hur jag ska äta för att orka, men också för att kunna hålla vikten – något som verkar vara ett väldigt stort problem för många canceröverlevare. Jag har under de senaste tiden lärt mig att våga prata om min sjukdom för att kunna bearbeta mitt trauma och för att kunna vara till stöd för andra patienter och anhöriga. För långsamt sjunker det in att jag faktiskt såg döden i vitögat den där dagen i maj förra året. Men nu var det inte min tur. Och det är jag oändligt tacksam för.
Jag har funderat på vad jag kan göra av mina erfarenheter. Kan min berättelse hjälpa andra? Självklart kan jag som förtroendevald lägga förslag på hur vi ska förbättra cancervården och den viktiga eftervården. Men jag vill också berätta min historia för att få föräldrar att förstå hur viktigt det är att vaccinera sina barn mot det virus som orsakar livmoderhalscancer, HPV-vaccinet. Idag är det alltför många som väljer att inte ge sina barn en chans att slippa allt det som jag fick gå igenom. För mig är detta obegripligt. Jag hör skräckhistorier om hela skolklasser som inte vaccinerar sig. Varför? Jag vill inte att de barnen ska behöva gå igenom mitt lidande.
Men jag vill också berätta min historia för att de tjejer som inte ”har tid” att gå på cellprovskontroller ska ta sig den tiden. För jag kan lova er: att vara så sjuk som jag blev – det tar väldigt mycket tid. I värsta fall ditt liv.
Jag tror att det är viktigt att vi som drabbats av livmoderhalscancer pratar om våra upplevelser. Det är bara när man ser människan som drabbas som man förstår hur viktigt det är att exempelvis vaccinera sina barn. Jag har inga egna barn, men min man har en dotter och två söner. Jag vill aldrig att någon av de tre fina barnen ska tvingas sitta hos en läkare och få ett sånt besked som jag fick. Kan jag verka för att de och andra barn slipper olika slags cancer i framtiden ska jag göra allt som står i min makt.
Detta är första gången jag berättar min historia i skrift. Det kommer säkert bli fler gånger ur flera perspektiv. Jag gör det inte för att få sympatier eller för att någon ska tycka synd om mig. Jag gör det för att jag vill hjälpa andra, vara ett stöd och förändra cancervården och vårt sätt att se på denna sjukdom.
Självklart är jag tacksam för kommentarer, frågor och samtal. Och jag är oändligt tacksam för alla som hjälpt mig att bli frisk, som lyssnat och stöttat och varit där när jag behövt gnälla lite. Ni vet alla vilka ni är och ni är ovärdeliga!
Var tacksamma för livet och lev varje dag utan plan B 😉
Malin

Dags att utveckla hela Kalmar Län


Kalmar län behöver en politik som utvecklar hela länet. Möjligheterna att göra detta blir större en någonsin när landstinget och Regionförbundet läggs samman till en ny regional organisation, Region Kalmar län, den 1 januari 2019. Viktiga politikområden som näringslivsutveckling, hälso- och sjukvård, tandvård, kollektivtrafik, infrastruktur och kultur kommer finnas inom samma organisation. Alla dessa områden kräver bättre samverkan mellan kommunerna och regionen för att medborgarna ska se resultat i form av tillväxt och god och trygg välfärd.

Kalmar län står inför stora utmaningar som kräver en ny politik som tar sikte på att svara på frågor om hur sjukvården behöver utvecklas för att möta en åldrande befolknings behov. Att vi lever längre och är friska är bra för individen men också viktigt för regionens tillväxt. Forskning och utveckling kan leda till mer företagande och fler arbetstillfällen i vårdsektorn. Vi vill att hälso- och sjukvården ska bli en tillväxtmotor i det regionala utvecklingsarbetet.

För att människor ska kunna bo och arbeta i hela länet och få tillgång till en större arbetsmarknad behövs investeringar, infrastruktur och en väl fungerande kollektivtrafik. Förslaget till ny nationell transportplan är ett tydligt bevis på att Socialdemokraterna övergett Kalmar län. Uteblivna satsningar på vägar och järnvägar är både trafikfarligt för människor och det bromsar företagens utvecklingsmöjligheter.

Välfärden betalas genom att människor har ett arbete att gå till och då måste det finnas ett näringsliv som mår bra och skapar jobb. Idag finns det stora problem med matchningen på arbetsmarknaden, många företag och offentlig sektor hittar inte de medarbetare som behövs, samtidigt som arbetslösheten är stor i vissa grupper och utanförskapet växer. I samverkan mellan offentlig sektor och näringslivet måste den nya regionen intensifiera arbetet för en bättre arbetsmarknad där fler kommer i arbete och företagen kan växa. Styrkorna med länets duktiga entreprenörer inom t ex besök- och upplevelsenäringen, skogsindustrin och tjänstesektorn ger goda förutsättningar för att lyckas.

Vi Moderater har tillsammans med allianspartierna i landstinget i budgeten för kommande år föreslagit ett antal åtgärder för stärka länets konkurrenskraft, stärka arbetsmarknadsregionerna, utveckla kollektivtrafik och infrastruktur och satsa på utbildning och forskning.

Alliansen i Kalmar län arbetar för en politik där hela länet får möjlighet att växa och möta framtidens behov.

En värdefull mustasch

Nysäter
Precis som oktober allt mer förknippas med Rosa bandet – kampen mot bröstcancer, förknippas november med Mustaschkampen – insamling till forskningen mot prostatacancer. För ungefär ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om min motion om att jobba med information för att att få fler att göra PSA-test tidigare och därmed kunna upptäcka cancer tidigare. Tyvärr valde Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern att besvara motionen och invänta Socialstyrelsens utredning (som skulle ha varit klar i somras).
Kortfattat: inget har alltså hänt i landstinget i Kalmar län för att vi väntar på Socialstyrelsen. Samtidigt har flera län börjat att jobba med att informera män i utvalda åldersgrupper om hur PSA-testet fungerar, vilka riskerna är och hur det går till. Och det finns en poäng med det. Ju tidigare cancern upptäcks, desto större är chansen att du blir frisk och utan de absolut värsta biverkningarna. Det är en stor vinst för den drabbade, men också för sjukvården.
I vår Alliansbudget som ska behandlas i landstingsfullmäktige om några veckor har vi tagit upp just vikten av olika så kallade screeningprogram, bland annat screening för prostatacancer. Nu får vi hoppas att det får gehör hos den rödgröna majoriteten i alla fall.
Och vill du stödja Mustachkampen? Läs mer om den Prostatacancerförbundets hemsida!

Varför sånt mot(S)tånd mot viltstängsel?

Nysäter

Mörka november är här. Det är mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man åker hem. Asfalten är blötsvart och halkan lurar. Att då också vara helt oskyddad för framrusande vilt, som älg, rådjur och vildsvin är extremt farligt. Även om du inte kör så fort.

I Kalmar län har Trafikverket valt att sätta upp viltstängsel främst kring Kalmar och Oskarshamn. I norra länet på E22 och på de mindre vägarna t ex väg 40 saknas stängsel. Just norr om Västervik och vägen mellan Västervik och Vimmerby är det oerhört mycket viltolyckor. Just nu läser jag om ett par olyckor varje dag i tidningarna! Hur länge ska regeringens nonchalans få fortgå?
Jag vet att det kostar en del pengar att sätta upp viltstängsel, men hur mycket kostar varje enskild viltolycka för de drabbade, för försäkringsbolag, för sjukvården och i mänskligt lidande och sjukskrivningar? Räkna på två olyckor om dagen den mörka delen av året och vi skulle rätt fort räkna hem den investeringen.
Vi har ju redan i dag nollvisioner för trafiken, varför ska denna inte omfatta viltolyckor?

Hur nära är vården i Kalmar län?

Västervik  

Häromdagen blev jag uppringd av en person som bor i Överum. Överum är ju en gammal bruksort som under åren fått kämpa för sin överlevnad. Men nu har det ljusnat lite, industrin går bra, fler får jobb och det finns en kämpaglöd som är beundransvärd.

Men. I slutet av förra året stängdes hälsocentralen, tillfälligt eller permanent vet vi inte. Personen som ringde mig undrar vad som händer, kommer hälsocentralen att öppna igen? Jag förstår överumsbornas frustration. Stängningen beror på att den rödgröna majoriteten misslyckats med att bemanna hälsocentralen, ens några dagar per vecka. Andra hälsocentraler i länet har liknande problem, men där har man hittills bemannat med hyrläkare. Tidigare drevs hälsocentralen av en privat vårdgivare men då villkoren att driva primärvård i länet inte är rättvisa – de privata få mindre ersättning än många av landstingets egna – så valde denne att avsluta sin verksamhet.
Vi i Alliansen har ägnat mycket tid åt att hitta lösningar för våra små hälsocentraler, ofta på landsbygden, som har svårigheter att locka personal. Vi tror att en mix av åtgärder skulle kunna vända den här tråkiga trenden.
Först och främst: Det måste vara en rättvis ersättning. Idag kan en offentlig hälsocentral gå med förlust och få täckning för det, det kan inte en privat som ju går i konkurs om man har ett minusresultat. Vi vill också ha en målsättning att kunna minska antalet patienter per läkare till 1250, idag ligger det runt 1650 i snitt även om en hel del har över 2000 patienter. Det skulle öka intresset att jobba inom primärvården och kunna känna att man ger patienterna den tid och uppmärksamhet som de behöver.
Vi vill införa till nya medel till filialersättningen. Idag räcker dessa pengar inte till för att nya filialer ska tillkomma. Vi vill också införa en strategisk lönesättning med ett landsbygdstillägg så att fler väljer att söka jobben utanför våra största städer.
Vi tycker också det är viktigt att se över hur vi samarbetar med kommunerna. Mycket skulle vi kunna göra tillsammans, primärvård, sjukhusen och den kommunala hemsjukvården måste få rätt förutsättningar att samarbeta.
Detta är några av våra konkreta förslag för att kunna öka förutsättningarna att driva en bra hälsocentral i Överum och alla andra mindre orter i Kalmar län. Om några veckor ska vi försvara dem i landstingsfullmäktige. För länsbornas skull hoppas jag innerligen att vi lyckas driva igenom förslagen.

Jag har varit politiskt aktiv i Moderaterna sedan 2005. Men intresserad medlem i många år. Just nu är jag oppositionsråd för Moderaterna i landstinget här i Kalmar län. Dessutom sitter jag i Västerviks kommunfullmäktige. Det blir många roliga, spännande och lärorika resor runt omkring i vårt län och många härliga möten med människor i olika livssituationer.

I min blogg tänker jag självklart försöka beskriva hur mina tankar går rent politiskt, men det kan även dyka upp tankar och små rapporter från livet i övrigt. Kanske rentav någon reseskildring eller en bok recension?

Självklart tar jag med glädje emot kommentarer eller synpunkter från er som läser.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar