Malin Sjölander

Malin Sjölanders blogg

Stort och smått, politik, jobb och fritid. Lite av varje från mitt liv och mina tankar.

På väg mot ett bättre landsting

Mönsterås Arbetsveckan börjar gå mot sitt slut. En vecka med många skiftande möten med många inspirerande människor. 

Idag har vi Alliansdag i Mönsterås. Tillsammans med företrädare från hela länet fördjupar vi oss i näringslivsfrågor, gröna näringar och vi får träffa kommunalrådet från Ronneby Roger Fredriksson, intressant att höra hur kommunen lyckats klättra på näringslivsrankinen genom idogt och fokuserat arbete. 

Igår hade jag den stora förmånen att få delta på en heldag om framtidens sjukvård. Tillsammans med tjänstemän, chefer, politiker, patienter och anhöriga hade vi seminarie i Oskarshamn. Bland annat besökte "hälsostaden Ängelholm" oss och berättade om sitt projekt att knyta ihop sjukhusvård, vårdcentraler och kommunens omsorger för att kunna göra vården bättre för de som är mest sjuka. Bland annat jobbar man med mobila team som besöker patienterna i hemmet, vilket minskar onödiga sjukhusinläggningar. Intressant, men utmanande. Hur ska vi kunna omsätta det? Våra sjukhus t ex servar ju ganska många kommuner, hur får vi till ett nära samarbete? 

Resten av dagen leddes av Tomas och Olga från Experio Lab som tillhör landstinget i Värmland. Där jobbar man med vårddesign, det vill säga problemlösningar för att få en mer effektiv vård, hjälpmedel och stöd till patienter och personal, innovationer och nya arbetssätt. Vi fick möjlighet att jobba i grupp med patientcase och att hitta riktiga lösningar, idag och imorgon. Spännande. Experio Lab har bland annat jobbat med att kartlägga patienternas resa genom vården, provrörens resa genom vården och första linjens psykiatri för unga. 

Jag tror att testmiljöer som dessa är viktiga att ha i landstingen. Att kunna testa morgondagens sjukvård nära dagens. Att patienter och personal snabbt kan ge feedback på projekten. Jag hoppas att vårt landsting snart tar kliven framåt och blir ännu bättre på dessa frågor. Men då måste vi politiker ge de duktiga medarbetarna förutsättningar. Vi tycker att vi ska jobba med e-hälsa. Men personalen har fortfarande utrustning som är från igår. Använder vi Smartphones och  paddor inom vården, såsom vi gör hemma? Personalen har en enorm kompetens på detta i sitt privata liv, men på jobbet får de ofta använda produkter som de inte vill eller kan hantera. I mina ögon är det resursslöseri. Vi pratar om att digitalisera vården. Samtidigt som resten av världen redan är digitaliserad. Dra nytta av personalens kunskaper, vi måste spegla deras behov. Dessutom är det de som bäst ser patienternas behov. 

Gårdagen var ett bra första steg. Men vi måste öka takten, öka ambitionerna och släppa loss kreativiteten. 

Trevlig helg!

Malin

 

Varför dör fler här?

Västervik För 30 år sedan var stroke dubbelt så vanligt som idag. Anledningen är att man nu medicinerar med blodförtunnande läkemedel och arbetar förebyggande vid t ex förmaksflimmer eller högt blodtryck. Och det är ju helt fantastiskt. Att vi i hela Sverige har halverat antalet som insjuknar, tänk om vi kunde ha den utvecklingen inom även cancer?

I veckan kom Socialstyrelsens statiskt kring dödligheten i stroke. Och den minskar också på nationell nivå, de senaste 15 år har den minskat med 40 procent.  Man har tittat på hur många som avlider inom 28 dagar efter insjuknandet. Bäst i landet är Kronoberg, Västmanland, Stockholm, Uppsala och Jämtland där mindre än 24 procent avlider. Tyvärr är Kalmar län sämst i landet, hos oss avlider 30 procent. Detta samtidigt som länets sjukhus fått utmärkelser för bra strokevård! Visst är det besynnerligt?

Den politiska majoriteten verkade vara helt ovetande om detta. Och det håller inte.

Varje år drabbas ca 700 personer av stroke i vårt län och tittar man på dödligheten är den alldeles för hög här i länet och nu måste det till en strategi, en plan, för hur dödstalen ska sjunka. Första åtgärd måste vara en ordentlig utredning. Sen återstår att se om det är avstånden som är för långa, statistikfel eller andra faktorer som spelar in.

Årets sista landstingsfullmäktige

Nässjö Två intensiva dagars landstingsfullmäktige är nu slut. Vi har debatterat nära vård, digitalisering, personalens situation, köerna i vården och mycket mycket mer. 


Här är en kort resumé av mitt anförande inom sjukvårdsområdet:
Att få cancer är overklig och omtumlande och overklig upplevelse i en människas liv. Jag vet. Som cancerpatient möter du mängder av personalkategorier på flera olika sjukhus. Du har djupa samtal om behandlingar, kost och familjen, även samtal om ditt sexliv.
Mitt i allt detta ska ska du fokusera på att bli frisk och hantera din rädsla för döden.
Alliansen vill därför se ett cancercentra på sjukhusen i både Kalmar och Västervik. Syftet är att samla den kompetens, utrustning, dagvård och onkologiska vårdplatser som krävs. Cancercentra skulle innebära en större trygghet och en dörr in till cancervården. Det är viktigt att få in både den psykiska och fysiska rehabiliteringen. Samtidigt vill vi att rehabiliteringen ska ingå i de standardiserade vårdförloppen, under och efter behandlingstiden.
Vi måste acceptera att vården har utmaningar i det stora perspektivet. Vi blir äldre. Vi måste därför jobba med en långsiktig utvecklingsplan ur ett patientperspektiv. En långsiktig plan för att anpassa lokaler, planera nyrekrytering av personal och behålla personalen vi har. Vi får aldrig ta ner skylten. I det nya Region Kalmar län har vi ett stort ansvar för att vara närvarande i hela regionen.
Vägen in till vården får aldrig kantas av hinder. Därför vill vi satsa 3 miljoner kronor på att förstärka 1177 Vårdguiden. De sjuksköterskor som sitter där har det tufft. Det är ett högt tryck, och måste bemannas dygnet runt. I september i år besvarades 66 procent av samtalen till 1177, i övriga riket 79. Det måste vara självklart att du får kontakt med vården när du behöver. Därför vill vi att alla samtal besvaras inom 20 minuter och att medelväntetiden i ett första steg sänks till 5 minuter, idag är den tiden mer än 10 minuter.
Detta är några förslag på hur vi vill göra vården i länet tryggare och mer sammanhållen.

————-

Som gruppledare för den Moderata landstingsgruppen är jag stolt och glad för den gemensamma arbetsinsatsen på fullmäktige. Det var många starka Moderata röster i talarstolen. Tack alla ni för bra och kloka inlägg. Det är vi som är det berömda laget! 

Trevlig helg 

önskar Malin 

Mitt livs viktigaste resa

Kalmar Denna vecka har jag upplevt så mycket nätkärlek och haft så många starka samtal. Om cancer, om rädsla, om hur det är att vara patient och anhörig. Det finns ett enormt behov av att prata om detta fast det är jobbigt. Tack alla som hört av sig. Nu måste vi fortsätta samtalet för att kunna utveckla cancervården och synen på cancersjukdomarna. 

Allt började med ett blogginlägg i söndags kväll, som jag har lagt in nedan.Detta är min berättelse:

 

”Du har en fullkomligt dödlig sjukdom”, sa läkaren till mig. ”Men vi ska göra allt vi kan för att göra dig frisk. Men förbered dig på en av våra tuffaste behandlingar”.

Våren 2016 var i sitt esse, det var sol och stekhett ute, men jag orkade inte njuta. Efter att bara blivit tröttare och tröttare hade jag sökt vård. Till slut fick jag svaret: Jag hade jag fått cancer. Livmoderhalscancer. Det jag hela livet varit livrädd för var nu ett faktum. Cancer. Alla gånger jag lite hypokondriskt trott att den där veckolånga huvudvärken kanske kunde vara något, eller lite värk i bröstet. Nu var det på riktigt.
Självklart var jag ledsen, deppig och dödsångesten var enorm. Kroppen var så trött. Jag släpade mig fram. Trots starka värktabletter värkte det och ångesten snurrade runt i kroppen. Skulle jag verkligen dö nu? Överlever jag jul? Ska jag planera min egen begravning? En tumör i livmoderhalsen och viss spridning till lymfkörtlarna. De första dagarna var man rädd att även levern drabbats men det var tack och lov falsklarm. Ett litet litet hopp tändes.
Jag genomgick magnetröntgen, CT och PET-CT. Jag lärde mig hur hemskt klaustrofibisk en MR kan vara. Att ligga vaken i en timme i ett 60 centimeter brett rör helt stilla. Jag bävar fortfarande för varje ny undersökning, även om personalen är underbar med min rädsla.
Jag sövdes och undersöktes. Jag träffade läkare i Västervik och i Linköping. Man gjorde en plan för mig. ”Vi ska göra allt vi kan för att göra dig frisk – det är vår plan”. Man opererade in en porth-a-cath över bröstet för att kunna ta emot medicinerna, för redan efter två gånger med cytostatika orkade inte blodkärlen i handen längre. Planen var först sex veckor med två sorters cytostatika i Västervik. Just den sorten gör att håret kan falla av så fick prova ut en peruk. Hur skulle jag se ut utan hår?
Sen skulle jag strålas i Linköping i sex-sju veckor, fortsätta med cellgifter och få brakyterapi, invärtes strålning.
Från att ha hört talas om alla dessa olika behandlingar och sett alla apparater på olika verksamhetsbesök (i min roll som landstingspolitiker) så blev jag snabbt smärtsamt insatt i alla olika begrepp och metoder. Men jag funderade även på vad som händer om det inte fungerar. Hur ser plan B ut? Och sen C eller D?
”Vi har ingen plan B, svarade läkaren, vi utgår alltid från att plan A fungerar. Och det måste du också göra, annars orkar du inte ta behandlingarna.”
För första gången var jag tvungen att acceptera plan A och bara plan A. Inga hängslen eller livremmar. Bara plan A.

Cytostatikabehandling med ismössan på.

En vanlig utsikt under behandlingarna.


Och vi körde på. I juni började jag med cytostatika och började direkt må lite bättre, smärtan minskade och redan i början av juli kunde jag sluta helt med de starka värktabletterna. Jag kunde jobba på som vanligt och till och med åka till Almedalen. Ungefär samtidigt började håret tunnas ut och på morgnarna när jag gjorde mig iordning så fastnade långa, tjocka hårtofsar på hårborsten. Ögonfransar och ögonbryn försvann nästan helt. Men jag tyckte ändå att jag mådde rätt okej. Sen började strålningen.
Första veckorna var rätt så smärtfria. Det kändes väldigt abstrakt att ligga i en maskin i en kvart, utan att känna något, men som ändå skulle göra mig frisk. Det var nästan så jag tvivlade lite på effekten.
Men sen började kroppen protestera. Tarmar och urinblåsa krånglade konstant, jag var alltid tvungen att ha en toalett nära. Vilket också gjorde att jag inte gärna lämnade hemmet mer än för behandlingarna. Illamåendet var fruktansvärt vissa dagar och tröttheten fullständigt förlamande. Jag åt stora mängder kortison som gjorde mig helt hispig, lynnig och svullen. Men jag hängde i.
Under behandlingsperioden får inte läkarna uttala sig om hur det går, trots att jag gjorde MR innan varje brakyterapi. Men de lät mig ändå förstå att läget såg allt mer positivt ut.
I mitten av augusti började kroppen protestera ordentligt. Jag hade dragit på mig en rejäl förkylning, trots att jag undvikit kontakt med andra människor under hela sommaren. Mitt immunförsvar var snudd på obefintligt och febern bara steg. Till slut blev jag inlagd och isolerad i Linköping för att häva infektionen och kunna slutföra de sista behandlingarna. Då var jag rätt så lugn, men i efterhand har jag förstått hur allvarlig en sådan infektion kan vara för en cancerpatient som jag. Har man riktig otur biter inga antibiotika och i värsta fall mister man livet.
Jag hade tur. Jag blev långsamt starkare och i slutet av augusti 2016 gjorde jag min sista strålning och fick äntligen åka hem.
En väldigt konstig och tom känsla infann sig. Jag hade dagligen varit i kontakt med sjukvården sedan i maj och nu skulle jag helt plötsligt klara mig själv. Och med den stora frågan inombords: Är jag frisk? Först efter några månader skulle jag röntgas och träffa läkaren för att få veta hur det gått.
Sommaren var nu slut och den politiska höstterminen drog igång. Självklart kände jag av alla behandlingar, magen krånglade, tröttheten kunde komma över mig när som helst och det var svårt att röra sig tidvis. Men jag var igång, jag jobbade, jag träffade människor och jag kunde umgås med vänner och familj.
Så äntligen i november fick jag träffa läkaren igen. Och på de röntgenbilder jag fick se så kunde jag tydligt se att tumören var borta och lymfkörtlarna hade gått tillbaka till sin vanliga storlek.
Fortfarande – mer än ett år efteråt – grunnar jag på om jag kan kalla mig frisk. Det tar ju fem år av magnetröntgen och återbesök innan man konstaterar att cancern är borta. Men jag känner mig ju frisk. Ja, eller så frisk jag kan bli. Mitt nya liv handlar väldigt mycket om att ta tillbaka mitt gamla liv. Att utjämna oddsen och jobba bort biverkningarna. Jag har gått på rehabilitering för att lära mig gå bra igen efter att strålningen skadat skelettet i höfterna, jag har gått hos en dietist för att förstå hur jag ska äta för att orka, men också för att kunna hålla vikten – något som verkar vara ett väldigt stort problem för många canceröverlevare. Jag har under de senaste tiden lärt mig att våga prata om min sjukdom för att kunna bearbeta mitt trauma och för att kunna vara till stöd för andra patienter och anhöriga. För långsamt sjunker det in att jag faktiskt såg döden i vitögat den där dagen i maj förra året. Men nu var det inte min tur. Och det är jag oändligt tacksam för.
Jag har funderat på vad jag kan göra av mina erfarenheter. Kan min berättelse hjälpa andra? Självklart kan jag som förtroendevald lägga förslag på hur vi ska förbättra cancervården och den viktiga eftervården. Men jag vill också berätta min historia för att få föräldrar att förstå hur viktigt det är att vaccinera sina barn mot det virus som orsakar livmoderhalscancer, HPV-vaccinet. Idag är det alltför många som väljer att inte ge sina barn en chans att slippa allt det som jag fick gå igenom. För mig är detta obegripligt. Jag hör skräckhistorier om hela skolklasser som inte vaccinerar sig. Varför? Jag vill inte att de barnen ska behöva gå igenom mitt lidande.
Men jag vill också berätta min historia för att de tjejer som inte ”har tid” att gå på cellprovskontroller ska ta sig den tiden. För jag kan lova er: att vara så sjuk som jag blev – det tar väldigt mycket tid. I värsta fall ditt liv.
Jag tror att det är viktigt att vi som drabbats av livmoderhalscancer pratar om våra upplevelser. Det är bara när man ser människan som drabbas som man förstår hur viktigt det är att exempelvis vaccinera sina barn. Jag har inga egna barn, men min man har en dotter och två söner. Jag vill aldrig att någon av de tre fina barnen ska tvingas sitta hos en läkare och få ett sånt besked som jag fick. Kan jag verka för att de och andra barn slipper olika slags cancer i framtiden ska jag göra allt som står i min makt.
Detta är första gången jag berättar min historia i skrift. Det kommer säkert bli fler gånger ur flera perspektiv. Jag gör det inte för att få sympatier eller för att någon ska tycka synd om mig. Jag gör det för att jag vill hjälpa andra, vara ett stöd och förändra cancervården och vårt sätt att se på denna sjukdom.
Självklart är jag tacksam för kommentarer, frågor och samtal. Och jag är oändligt tacksam för alla som hjälpt mig att bli frisk, som lyssnat och stöttat och varit där när jag behövt gnälla lite. Ni vet alla vilka ni är och ni är ovärdeliga!
Var tacksamma för livet och lev varje dag utan plan B 😉
Malin

Dags att utveckla hela Kalmar Län


Kalmar län behöver en politik som utvecklar hela länet. Möjligheterna att göra detta blir större en någonsin när landstinget och Regionförbundet läggs samman till en ny regional organisation, Region Kalmar län, den 1 januari 2019. Viktiga politikområden som näringslivsutveckling, hälso- och sjukvård, tandvård, kollektivtrafik, infrastruktur och kultur kommer finnas inom samma organisation. Alla dessa områden kräver bättre samverkan mellan kommunerna och regionen för att medborgarna ska se resultat i form av tillväxt och god och trygg välfärd.

Kalmar län står inför stora utmaningar som kräver en ny politik som tar sikte på att svara på frågor om hur sjukvården behöver utvecklas för att möta en åldrande befolknings behov. Att vi lever längre och är friska är bra för individen men också viktigt för regionens tillväxt. Forskning och utveckling kan leda till mer företagande och fler arbetstillfällen i vårdsektorn. Vi vill att hälso- och sjukvården ska bli en tillväxtmotor i det regionala utvecklingsarbetet.

För att människor ska kunna bo och arbeta i hela länet och få tillgång till en större arbetsmarknad behövs investeringar, infrastruktur och en väl fungerande kollektivtrafik. Förslaget till ny nationell transportplan är ett tydligt bevis på att Socialdemokraterna övergett Kalmar län. Uteblivna satsningar på vägar och järnvägar är både trafikfarligt för människor och det bromsar företagens utvecklingsmöjligheter.

Välfärden betalas genom att människor har ett arbete att gå till och då måste det finnas ett näringsliv som mår bra och skapar jobb. Idag finns det stora problem med matchningen på arbetsmarknaden, många företag och offentlig sektor hittar inte de medarbetare som behövs, samtidigt som arbetslösheten är stor i vissa grupper och utanförskapet växer. I samverkan mellan offentlig sektor och näringslivet måste den nya regionen intensifiera arbetet för en bättre arbetsmarknad där fler kommer i arbete och företagen kan växa. Styrkorna med länets duktiga entreprenörer inom t ex besök- och upplevelsenäringen, skogsindustrin och tjänstesektorn ger goda förutsättningar för att lyckas.

Vi Moderater har tillsammans med allianspartierna i landstinget i budgeten för kommande år föreslagit ett antal åtgärder för stärka länets konkurrenskraft, stärka arbetsmarknadsregionerna, utveckla kollektivtrafik och infrastruktur och satsa på utbildning och forskning.

Alliansen i Kalmar län arbetar för en politik där hela länet får möjlighet att växa och möta framtidens behov.

En värdefull mustasch

Nysäter
Precis som oktober allt mer förknippas med Rosa bandet – kampen mot bröstcancer, förknippas november med Mustaschkampen – insamling till forskningen mot prostatacancer. För ungefär ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om min motion om att jobba med information för att att få fler att göra PSA-test tidigare och därmed kunna upptäcka cancer tidigare. Tyvärr valde Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern att besvara motionen och invänta Socialstyrelsens utredning (som skulle ha varit klar i somras).
Kortfattat: inget har alltså hänt i landstinget i Kalmar län för att vi väntar på Socialstyrelsen. Samtidigt har flera län börjat att jobba med att informera män i utvalda åldersgrupper om hur PSA-testet fungerar, vilka riskerna är och hur det går till. Och det finns en poäng med det. Ju tidigare cancern upptäcks, desto större är chansen att du blir frisk och utan de absolut värsta biverkningarna. Det är en stor vinst för den drabbade, men också för sjukvården.
I vår Alliansbudget som ska behandlas i landstingsfullmäktige om några veckor har vi tagit upp just vikten av olika så kallade screeningprogram, bland annat screening för prostatacancer. Nu får vi hoppas att det får gehör hos den rödgröna majoriteten i alla fall.
Och vill du stödja Mustachkampen? Läs mer om den Prostatacancerförbundets hemsida!

Jag har varit politiskt aktiv i Moderaterna sedan 2005. Men intresserad medlem i många år. Just nu är jag oppositionsråd för Moderaterna i landstinget här i Kalmar län. Dessutom sitter jag i Västerviks kommunfullmäktige. Det blir många roliga, spännande och lärorika resor runt omkring i vårt län och många härliga möten med människor i olika livssituationer.

I min blogg tänker jag självklart försöka beskriva hur mina tankar går rent politiskt, men det kan även dyka upp tankar och små rapporter från livet i övrigt. Kanske rentav någon reseskildring eller en bok recension?

Självklart tar jag med glädje emot kommentarer eller synpunkter från er som läser.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar