Logga in
Logga ut

Magdalena Lidestam

Låt oss prata om skolan!

Bloggen har kommit till utifrån mitt eget behov av att ventilera tankar, vilka under en period har kommit att till stor del kretsa kring just skolan, detta av flera olika anledningar. Dels utifrån ett föräldraperspektiv, men även utifrån ett politiskt intresse och ett samhällsperspektiv. Skolan är bland det mest angelägna att diskutera överhuvudtaget, enligt mig. Jag utger mig inte för att vara insatt och kunnig på området, tvärtom, jag är däremot väldigt intresserad av att diskutera och analysera olika frågor från olika synvinklar och sätter stort värde på synpunkter från er som läser. Välkommen till min blogg!

Något står inte rätt till

I veckan deltog jag på ett politiskt möte med Moderaterna Norra Tjust, ett möte med fokus på skolpolitik. Mötet ägde rum på Östra Ringskolan i Gamleby. Skolans rektor Johan Lundberg närvarade, visade oss runt och vi pratade om olika utmaningar. Allt ifrån problem med underdimensionerade lokaler i förhållande till antalet elever, till lärarnas arbetstider och möjligheter till fortbildning. Några av mina partikamrater som var med på mötet har/har haft läraryrket som profession, vilket tillförde ett intressant lärarperspektiv i olika frågor, men det är alldeles tydligt att skolan är en viktig fråga och ett ämne som engagerar de flesta.

En av lärarna ville verkligen skicka med budskapet till de aktiva politikerna att en viktig fråga som bör prioriteras är lärarnas arbetssituation, med hög arbetsbelastning och stress samt ökande ohälsa för yrkesgruppen. Rektorn fick frågan om vad han anser är den allra viktigaste frågan gällande eleverna. Psykisk ohälsa, var svaret, eftersom många barn och unga mår dåligt och känner sig otrygga, någonting som har ökat på senare tid. Jag ställde frågan om han anser att elevhälsan räcker till, men jag tycker nog inte att jag fick något riktigt klart svar på den frågan. Visst, det finns tillgång till kurator, dock oklart i vilken omfattning och om behoven verkligen möts. När jag frågade om hur det ser ut med tillgången till skolpsykolog fick jag ett ännu mer svävande svar och ett konstaterande att det är svårt att rekrytera psykologer till skolan, det finns helt enkelt inte några sådana att få tag i. Tyvärr fanns det inte riktigt möjlighet att gå på djupet med dessa viktiga frågor, då tiden för mötet var begränsad. Jag hade gärna fortsatt prata om den saken mycket mer, men hoppas att det blir fler tillfällen framöver.

BRIS släppte nyligen en rapport som visar att de inkommande samtalen från barn och unga allt oftare handlar om depression, ångest och självmordstankar. Det är oroande att barn och unga pratar självmord. Speciellt med tanke på att antalet självmord i den yngsta åldersgruppen har ökat de senaste åren, medan det i övriga åldersgrupper skett en minskning. Enligt NASP:s (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) begick 155 barn och ungdomar upp till 24 år, självmord år 2015. Tolv av dem var under 14 år (mot 7 året innan). Skrämmande siffror. BRIS generalsekreterare Magnus Jägerskog har uttryckt att rapporten visar att samhället har misslyckats med att förebygga psykisk ohälsa bland barn och unga, att den är en alarmklocka som bör leda till att politiker och beslutsfattare på alla nivåer tar till sig innehållet och tar beslut som leder till att den oroväckande trenden bryts. Det kan vi verkligen hoppas. Det här är allvarligt.

Psykisk ohälsa hos elever och psykisk ohälsa i lärarkåren. Har det ett samband? Vad är det som inte fungerar? Hänger det ihop med storleken på elevgrupperna? Behövs fler vuxna i skolorna som avlastar lärarna? Hur arbetar man förebyggande? Hur kan man bättre upptäcka varningssignaler och sätta in tidiga insatser? Hur förebygger vi mobbing? Hur gör vi skolan till en trygg plats för alla? Hur vill vi att elevhälsan ska fungera?

Det är några av de frågor jag gärna vill föra upp på den politiska agendan framöver. Låt oss prata om skolan!

/Magdalena

Korruption skadar

För några veckor sedan lämnade jag och Jörgen Andersson in ett medborgarförslag till Västerviks kommun. Detta med anledning av att det tycks som att begreppet ”korruption” är ett ganska oklart begrepp hos många, vilket i sig är ganska oroande. Det är också oroväckande att många inte verkar förstå konsekvenserna av korruption och hur det skadar såväl ekonomisk tillväxt som övrig samhällsutveckling.

För en tid sedan presenterades Transparency Internationals årliga rapport om korruption, denna visade att Sverige halkat ner i rankingen och numera anses som det land i Skandinavien med mest korruption. Det kan bero på att korruptionsskandalerna de senaste åren har avlöst varandra, vilket finns all anledning att oroas över. Undersökningar visar också att en stor andel av svenskarna har uppfattningen att tjänstemän och politiker ofta är korrupta. Man tror att det spelar roll vem/vilka man känner, och att det är avgörande för hur man behandlas av de offentliga tjänstemännen. Det här urholkar tilliten till samhällsinstitutionerna, det göder politikerförakt och det riskerar i förlängningen att skada samhället i stort.

Såhär lyder vårt medborgarförslag:

”Experter menar att medvetenheten om vad korruption innebär är generellt ganska låg. Världsbankens definition av korruption är: ”missbruk av offentlig makt för privat vinning”. Många har en bild av att korruption endast innebär straffrättsliga brott såsom mutbrott, trolöshet mot huvudman mm, men definitionen är mycket bredare. En vanlig typ av korruption som dessutom är svår att komma åt är vänskapskorruption, det vill säga att man utnyttjar sin position för att skaffa sig egna fördelar (behöver ej vara ekonomiska), eller för att hjälpa släkt och vänner etc. Det kan till exempel handla om förfarande vid upphandlingar eller tillsättningar av uppdrag. Denna typ av korruption är svår att bevisa, men det som ”bara” är oetiskt och olämpligt, men inte olagligt i juridisk mening, skadar också förtroendet i grunden. Hur utbredd vänskapskorruptionen är vet vi egentligen inte, men mycket tyder på att det är ett mycket omfattande problem, speciellt i våra kommuner.

Med tanke på den senaste tidens granskningar i Västerviks kommun, där det påtalats ett flertal brister, finns det anledning att snarast vidta åtgärder. Vi vill därför lämna följande förslag:

• Utbilda kommunens tjänstemän och politiker i vad korruption innebär. Denna utbildning bör införas och vara obligatorisk.
• Utforma en etisk policy som även omfattar vänskapskorruption, jäv mm.
• Bjud in experter som till exempel tidigare chef för Riksrevisionen Inga-Britt Ahlenius och forskaren Gissur Erlingsson som föreläsare.”

Det ska bli spännande att se hur vårt medborgarförslag kommer att behandlas.

Här är en länk till ett klipp från TV4:s Nyhetsmorgon från februari 2017, där bl a Inga-Britt Ahlenius pratar om korruption. Jag tycker du ska titta på klippet, det är både pedagogiskt och upplysande.

https://youtu.be/EDPfLCEbAI0

 

 

”Bakåtsträvare!”

”Bakåtsträvare”, ett frekvent använt skällsord i Västervik. Ordet ”bakåtsträvare” används av ett stort antal västerviksbor så fort någon råkar vara det minsta kritisk mot förfarandet vad gäller olika genomförda projekt, eller när någon manar till sans och eftertänksamhet innan beslut tas i samband med nya kostsamma satsningar.

Flertalet politiker i Västervik tycks livrädda att bli stämplade som bakåtsträvare, den ene mer progressiv än den andre. Ständigt hör vi svador och haranger om ”utveckling och tillväxt” men ofta saknas substans i resonemangen. Det måste ”hända något” i Västervik, kosta vad det kosta vill, och om vi bara fläskar på riktigt ordentligt och satsar skattepengar på stora projekt så leder det per automatik till tillväxt och utveckling i kommunen. Det ”vet man”. Och den som vågar sig på att ifrågasätta och kräva ett svar på hur man kan vara så säker på om det verkligen är förnuftigt använda skattepengar, och hur tillväxt och utveckling gynnas av projektet ska inte räkna med att få något bra svar. Politikerna och tjänstemännen tror och hoppas verkar det som. Optimismen inför vissa projekt vet inga gränser:”Nu kör vi! Full fart framåt! Våga och vinn! Ni som är emot är bara missunnsamma och lever kvar i det förgångna! Vill ni att Västervik stagnerar?”

Orden ”tillväxt och utveckling” är som sagt populära, men orden ”ansvar och eftertänksamhet” tycks i dagsläget inte lika sexiga. Den som följt debatten efter Uppdrag Gransknings program om Västervik har säkert noterat att det verkar som att det uppstått två läger bland befolkningen.

Det ena lägret är mycket upprörda över hur våra skattepengar hanteras och att processerna kring till exempel Slottsholmenprojektet och flygplatsen tycks ha varit minst sagt korrupta. De är också arga och besvikna över att en ledande politiker avslöjats med att ha förfalskat offentliga handlingar och därefter blåljugit i TV när han konfronterats med sitt agerande. De tycker att ansvar ska utkrävas, att lagar och regler ska följas och att våra företrädare måste vara ärliga för att förtjäna förtroende.

Det andra lägret anser att allt hade varit frid och fröjd om bara inte Uppdrag Granskning kommit in i bilden för att förstöra och svartmåla den lilla fina staden. Man tycker dessutom att det som kommit fram inte är något att bry sig om, vissa tycker till och med att det är bra med vänskapskorruption. Att det är självklart att politiker gynnar vissa företagare framför andra, för huvudsaken är ju att det blir ”tillväxt och utveckling” i staden. Man tycker också att politikern som förfalskat handlingar och ljugit förtjänar fortsatt förtroende ”eftersom han agerat med Västerviks bästa för ögonen” och ”har gjort så mycket bra saker tidigare”. Nej, han ska inte klandras, det är ju den eller de som tipsat UG som gjort fel, tycker man. Och så letar man efter syndabockar och riktar misstankar mot diverse olika ”bakåtsträvare” som kan tänkas ligga bakom den illasinnade granskningen.

Själv så är jag riktigt skrämd över vilken uppiskad och hatisk stämning som nu har uppstått. Det råder nästan öppet krig mellan de som vill utkräva ansvar och de som som verkar vilja fortsätta leva i en kommun där vissa gynnas och man håller varandra bakom ryggen.

En annan sak som känns obehaglig är den totala tystnaden från våra politiker (med något undantag). De flesta verkar ha lagt locket på, kanske i syfte att skydda sig själva. Det är kanske en konsekvens av den uppiskade stämningen, vissa är kanske rädda för att göra uttalanden och utsätta sig för risken att behöva stå till svars för antingen det ena eller andra lägret. Många hoppas nog på att allting snart ska vara glömt och förlåtet, så man kan köra på ungefär som man brukar. En tanke många borde skrämmas av.

 

Vi sviker!

Att möta elever med särskilda behov är en stor utmaning för skolan. Det är ett ämne där det bedrivits mycket forskning, och rådande uppfattning hos de flesta är att inkludering är det som gynnar elever med särskilda behov bäst. Samtidigt så finns det många exempel från verkligheten som visar något annat. Jag minns att jag för länge sedan fördjupade mig i vad forskningen egentligen säger, och enligt mig så fanns egentligen inga entydiga resultat. Inkludering kan fungera, även vara det bästa för eleven, men det kräver mycket av skolan. Till att börja med ska man ha klart för sig att det inte är någon besparingsåtgärd utan det är precis tvärtom. Om det ska fungera bra, då kostar det.

Fram till 2012 hade man i Västervik tre särskilda undervisningsgrupper i grundskolan; Nova, Gula villan och Lanternan. Dit kunde eleverna med allra störst svårigheter komma när det inte fungerade i den vanliga skolklassen. Elever som hade stora psykosociala svårigheter och utåtagerande beteende kunde där få relevant och individuellt anpassat stöd i en mycket lugnare och bättre anpassad miljö. Grupperna bestod av några få elever och personalen hade specialkompetens att möta deras behov. Barn som inte hade fungerat alls i vanlig skolklass gavs här ett helt annat stöd och fick betydligt bättre förutsättningar att klara sin skolgång. Det här var verksamheter som kommunen kunde känna sig stolta över. Elever, föräldrar och personal var över lag väldigt nöjda med de särskilda undervisningsgrupperna.

Sedan kom inkluderingsdebatten och många började ifrågasätta att man flyttade barn bort från ordinarie skolklasser. När nedläggningshoten började komma hördes massiva protester från såväl oroliga föräldrar som upprörda lärare. Majoriteten av de ansvariga politikerna lyssnade inte på protesterna, utan valde istället att lyssna på de tjänstemän som med myndig stämma påstod att “all forskning visar att det är bättre att inte sådana särskilda undervisningsgrupper finns, alla mår bäst av att gå i vanlig skolklass”. Och så lade man ner verksamheterna. Under samma period var dessvärre kommunens ekonomi mycket dålig, varpå man gjorde stora besparingar ute i verksamheterna. Det här blev mycket märkbart i just skolan och det var långt ifrån överallt som det fanns en verklig beredskap för att ha “en skola för alla”, med rätt stöd i alla klassrum. Ett mobilt stödteam bestående av fem personer tillsattes därför, tanken var att detta team vid uppkomna behov skulle kunna rycka in och stötta skolorna i sitt uppdrag, ge stöd och coachning till lärare och elev och så vidare. Det hela lät vackert, det kom fagra löften om hur mycket bättre det skulle bli, speciellt för barnen med stora behov, de skulle nu slippa bli exkluderade och stigmatiserade. “En skola för alla”, en vacker tanke, men blev det den bästa lösningen för alla elever, har det lett till bättre skolgång och höjda skolresultat? Och hur har det blivit med tryggheten?

För någon vecka sedan kunde vi läsa i lokalmedia om att det mobila teamet nu larmar om en ohållbar situation ute i kommunens skolor, att det inte finns beredskap att ta hand om de mest utåtagerande eleverna, detta sedan de särskilda undervisningsgrupperna avvecklades. Skolor har inte klarat av situationen med utåtagerande och explosiva barn. Det har skett en ökning av antalet avstängda elever och antalet elever med problematisk skolfrånvaro och så kallade hemmasittare” har ökat kraftigt (enligt uppgift 31 elever i kommunen!). Många elever upplever också en stor otrygghet i skolan. Lokalmedia rapporterar med jämna mellanrum om barn i Västerviks skolor som far illa på grund av fysiskt och psykiskt våld i skolan och rapporterna om kränkningar som inkommer till barn- och utbildningskontoret är verkligen ingen vacker läsning. Det förekommer slag, hårda tacklingar, stryptag och annat våld. Ofta utsätts barn vid upprepade tillfällen och det görs inte tillräckligt för att hindra det.

Det här är en utveckling som gått åt helt fel håll, men det verkar inte riktigt som att alla politiker vill inse det. Barn- och utbildningsnämndens ordförande Gunnar Jansson (S) uttalar sig enligt följande i lokalmedia:

Den modell som vi nu har är mycket bättre än den vi hade tidigare när elever med särskilda behov gick i en egen klass. Elever som har särskilda behov mår alltid bäst när de får gå i en skola tillsammans med andra elever som inte har något stödjande behov.”


Jag undrar om Gunnar Jansson verkligen kan gå i god för att hans uttalande stämmer med verkligheten. Att eleverna alltid mår bäst i vanlig skola finns ingen forskning i världen som säger. Hur bra mår eleven som inte får sina behov tillgodosedda i klassrummet, som är frustrerad och som inte får hjälp att hantera detta, när eleven till och med blir avstängd från undervisningen? Kanske för att bli sittande ensam i någon avsides lokal tillsammans med en outbildad elevassistent? Och är nuvarande modell verkligen mycket bättre, till exempel när en utåtagerande elev utsätter sina skolkamrater för upprepat våld? Kanske i den utsträckning att de barnen får sin trygghet förstörd, att de inte vågar gå till skolan, att deras inlärning och skolresultat blir lidande? Gunnar Jansson har tydligen kört ner huvudet djupt ner i sanden och verkar inte alls vilja lyssna på några larmrapporter.

Jag tycker inte att situationen tas på tillräckligt stort allvar. Läget är akut! Vi har i vår lilla kommun 31 elever som är hemmasittare, som inte går till skolan! Oacceptabelt att vi låtit detta ske. Vi har även alldeles för många elever som lämnar grundskolan utan godkända betyg. Dessa unga människor löper en oerhört stor risk att hamna i ett utanförskap som kan vara svårt att bryta. Hur kan vi bara sitta och se på när det sker? Vi skulle istället behöva vara självkritiska, vi skulle behöva omvärdera och snarast sätta igång med arbetet att rätta till alla brister som nu visar sig väldigt tydligt. Just nu sviker vi alldeles för många.

Det går inte att spara på skolan, det måste vi vara medvetna om och acceptera. Det finns mycket annat att prioritera bort. Inget barn, ingen ungdom ska gå förlorad på grund av att politikerna tar dåliga beslut!

Är du en del av problemet?

Vi har sett det så många gånger och ständigt är det något. Avslöjandena om missförhållanden, korruption och maktmissbruk avlöser varandra. Vi ser det på det lokala planet, uppe på högsta nivå och överallt däremellan. Det är nog rimligt att anta att det endast är en bråkdel av den smutsiga byken som blir synlig.

Men om man enbart tänker på det som blir känt, så förvånar det mig hur lite vi tycks bry oss och hur fort vi glömmer och förlåter. Kan den breda allmänheten redogöra för vad till exempel Transportstyrelseskandalen handlade om? Minns man allvaret i det hela, minns man vilka som sannolikt undanhöll sanningar och ljög? Blev det några konsekvenser för dessa personer eller är det så att flera av dem har fortsatt förtroende att verka i ledande positioner?

Tyvärr straffar det sig sällan att ljuga eller förtala, det snarare lönar sig. Du kan komma undan obehag om du bara fortsätter ljuga. Du kan hävda "att du inget visste", trots att allt talar för att du hela tiden haft informationen. Men om du bara håller fast vid din lögn så kan du klara dig och slippa ta ansvar. Skyll gärna på någon annan dessutom, allt för att rädda ditt eget skinn.

Det kan också löna sig väldigt bra att ljuga om någon annan i syfte att uppnå egna fördelar. Att till exempel förtala och sprida rykten om en konkurrent och ta all ära och heder av denne, tillskriva personen diverse mindre smickrande egenskaper, hävda att personen gjort det ena och det andra (gärna sådant som är svårt att kontrollera). Det är ett mycket effektivt sätt att utsätta konkurrenten för andras missaktning och öka chanserna till att det är just du som får omgivningens stöd och sympatier samtidigt som konkurrenten blir oskadliggjord. Om du mot förmodan får lite dåligt samvete, tänk då bara på att den andre jäveln helt säkert förtjänar att bli dragen i smutsen, för huvudsaken är ju att dina egna intressen tillgodoses, att dina mål uppnås. Då får ingenting stå i vägen. Om andra människor skadas är av mindre betydelse. Du kan också intala dig att den andre personen är av samma skrot och korn som du, att personen skulle gjort detsamma mot dig. Bygg upp dina fantasier om den onde motståndaren, så kan du känna dig god trots dina mindre goda handlingar. Ta gärna hjälp av personer som är på din sida, då kan ni uppmuntra varandra i kampen mot den gemensamme fienden.

Ibland kan jag önska mig tillbaka till den tid då religionen hade ett fast grepp om människorna, när det fanns ett överhängande hot om att hamna i helvetet vid falskt vittnesmål och annat dåligt beteende. Nu tror jag förvisso inte att det egentligen var bättre förr, människan har i alla tider betett sig illa. Men jag tror nog att man åtminstone kände lite mera ångest när hotet om helvetet fanns. Nu finns nästan inga hot. I samhället finns uppenbarligen en stor acceptans för lögn och falskhet. Risken att bli stämd för förtal är minimal, och om det trots allt skulle hända ska det mycket till för att du ska bli dömd. Det är i princip riskfritt att förtala om du är skicklig och manipulativ och sprider lögner om sådant som är svårt att kolla upp. Din tunga blir inte svart och din näsa blir inte lång. Om så vore. Vissa skulle verkligen se jätteroliga ut.

Tycker det i sammanhanget passar med två tänkvärda citat av Martin Luther King:

”Det är inte de onda människornas ondska som är det farliga, utan de goda människornas tystnad”.

”Ickesamarbete med ondska är lika mycket en moralisk plikt som samarbete med godhet.”

Vi kan ju alltid hoppas att kampanjen #metoo# är inledningen till en välgörande förändring, där vi orkar stå upp för det som är rätt, där vi väljer det goda framför det onda.

De oantastliga

Det finns massor av bra lärare, även många fantastiska lärare som gör beundransvärda insatser för sina elever. Men det finns också dåliga lärare som inte fungerar, ja till och med sådana som är rentav olämpliga i sin yrkesroll. Den sistnämnda kategorin får man dock inte prata om, för då blir en hel yrkesgrupp kränkt. Om du på minsta lilla sätt antyder något som skulle kunna tolkas som kritik mot lärarna, så blir du genast attackerad och stämningen blir hätsk. Tro mig.

Men vi vet alla att det är sant. Precis som det är med andra yrkesgrupper, alla uppfyller inte kraven, eller rättare sagt; uppfyller inte de krav som borde ställas. Det finns till och med TV-program som handlar om dåliga och oseriösa hantverkare och vi skäller ständigt på "de inkompetenta politikerna", någonting som förvisso alltför ofta är befogat. Men konstigt nog anses det mycket mer okej att skälla på dessa yrkesgrupper, dessutom generalisera rätt så grovt på ett sätt som inte alltid är rättvist.

Vi minns nog alla både bra och dåliga lärare från vår egen skolgång. Alla som har, eller har haft, barn i skolan har helt säkert också blandade erfarenheter av lärare. Jag måste ändå säga att jag personligen är ganska nöjd med de flesta av de lärare jag haft och även mina barns lärare. Några lärare har varit riktigt, riktigt bra. Det är en fröjd när det är så. När allt bara funkar, när barnen lär sig och har lust att lära mer.

Den hyllade professorn i pedagogik, John Hattie, hävdar bestämt att det som har allra störst betydelse för elevernas resultat är just läraren. Han menar att man i andra länder, där man har bättre skolresultat, ser till att lärarna blir experter, man ger lärarna mer stöd och resurser, och dessutom bättre betalt.

Dagens lärarutbildning får mycket kritik. Till att börja med har det på senare år varit väldigt låga antagningskrav för att komma in på utbildningen. Med ökad andel svaga studenter har lärosätena kommit att anpassa kraven, så att fler ska klara en examen. Detta har lett till att lärarutbildningen i stort har blivit mycket sämre. Det är väldigt oroande, när det är just skickliga lärare vi behöver.

Jag rekommenderar dig att läsa en intressant artikel av Isak Skogstad där han diskuterar just detta, väl underbyggt med referenser. Läs!

http://kvartal.se/artiklar/lararutbildningen-ett-fiasko

Nu ska jag publicera det här inlägget och invänta eventuella hätska kommentarer, ha, ha. :)
Trevlig söndag!

Magdalena Lidestam är utbildad hälsocoach som även studerar folkhälsovetenskap. Är intresserad av konst, film politik och mycket annat. Bor i Överum med sin sambo Jörgen och deras fyra barn. Familjen består även av tre vuxna bonusbarn och två bonusbarnbarn.

Bloggar

Politikerbloggar