Magdalena Lidestam

Låt oss prata om skolan!

Bloggen har kommit till utifrån mitt eget behov av att ventilera tankar, vilka under en period har kommit att till stor del kretsa kring just skolan, detta av flera olika anledningar. Dels utifrån ett föräldraperspektiv, men även utifrån ett politiskt intresse och ett samhällsperspektiv. Skolan är bland det mest angelägna att diskutera överhuvudtaget, enligt mig. Jag utger mig inte för att vara insatt och kunnig på området, tvärtom, jag är däremot väldigt intresserad av att diskutera och analysera olika frågor från olika synvinklar och sätter stort värde på synpunkter från er som läser. Välkommen till min blogg!

Morgan imorgon

Ibland undrar jag om den som aldrig varit mobbad kan förstå hur det känns att bli utsatt? Hur smärtsamt det är att bli förnedrad och utfryst, hur värdelös och illa omtyckt man kan känna sig? Hur mobbingen sätter djupa sår i själen, sår som aldrig läker helt eller blir till fula ärr?

Den senaste tiden har jag kommit i kontakt med flera personer som berättat att de varit utsatta för mobbing. Även om jag mest har fått höra fragment av skeenden, så har dessa vittnesmål påverkat mig väldigt starkt. Inte minst har jag i minnet kastats tillbaka till mina egna erfarenheter av att bli utsatt under skoltiden. Även till mina ganska färska och smärtsamma minnen av hur det är att vara förälder till ett mobbat barn. (Jag har tidigare berättat lite grann om det här på bloggen. Läs gärna.)

Gemensamt för dessa personer jag pratat med, är att mobbingen medfört påtagligt negativa konsekvenser i de här människornas liv. Några har pga mobbing inte klarat sin skolgång, och därmed hamnat i utanförskap som vuxna. Andra lever med svag självkänsla, låg tillit till andra och en ständig misstänksamhet i sociala sammanhang. En del vittnar om psykisk ohälsa i form av bl a depressioner och ångest. Många är de som har tagit väldigt stor skada av att bli mobbade och har inte fått de liv de hade kunnat få.

Sedan finns det såklart många som klarat sig ganska bra i livet trots mobbing, däribland jag själv. Men jag tror nog att det alltid, alltid, finns kvar inom oss även fast lång tid passerat. Minnena finns där, starka känslominnen som inte går att förtränga. Det finns kvar en vaksamhet och känslighet. Små negativa signaler eller kommentarer kan lätt väcka upp obehagskänslor och en känsla av att vara mindre värd. Men som sagt, har man aldrig varit utsatt är det kanske svårt att förstå.

Tv-succén "Morgans mission" som sändes hösten 2015 var ett alldeles lysande program som förhoppningsvis fick många att få upp ögonen lite mer för mobbing. Morgan Alling kommer nu tillbaka med en ny säsong av programmet med start imorgon 16/3. Jag ser fram emot det. Den nya säsongen kommer att beröra vuxenmobbing, ett lite tabubelagt ämne som vi inte pratar så mycket om. Detta trots att det enligt Arbetslivsdelegationen är så många som ca 350 000 personer som uppger att det känns obehagligt att gå till arbetet pga mobbing. Man uppskattar också att mellan 10-30 000 långtidssjukskrivningar beror på mobbing, likaså ca 100-300 självmord varje år. Skrämmande siffror, men siffror att ta på största allvar.

Mobbing, vare sig det gäller barn eller vuxna, har ett fruktansvärt högt pris, både för individ och samhälle. Vi behöver därför prata ännu mer om mobbing, hur vi stoppar och förebygger, hur vi som enskilda individer kan göra skillnad och hur man i skolor, på arbetsplatser och på olika nivåer i samhället kan motverka mobbing. Alla har ett ansvar.

Själv så kommer jag framöver att lyfta ämnet ännu mer här på bloggen och tar gärna emot synpunkter, tips och förslag på vinklingar.

/Magdalena

Religiös beröringsskräck?

Jag vill påstå att jag inte är ett dugg religiös, jag har ingen gudstro och tror egentligen inte på någon högre makt. Jag är uppvuxen i ett icke-religiöst hem. Religion och tro är ingenting som vi någonsin pratat om, vad jag kan minnas. Mina bröder och jag är i och för sig döpta och konfirmerade, men antagligen mer av tradition än av tro. Mina föräldrar har aldrig gett uttryck för att vara troende. Men av någon märklig anledning gick jag faktiskt i söndagsskola hos Frälsningsarmén fram till 10-11 års ålder. Varje söndag gick jag dit. Jag har starka minnen av hur det lät när jag klev upp på metalltrappan utanför och hur det doftade i kyrksalen. Hur jag andäktigt lyssnade på alla spännande berättelser från Bibeln som söndagsskolefröken Kerstin illustrerade med bilder som vi barn fick gå fram och sätta upp på flanellografen. Jag minns hur vi sjöng “Han har öppnat pärleporten” och “Tryggare kan ingen vara” ackompanjerat av den skepparkransprydde farbror Bengts spel på dragspel. Och avslutningsvis så skänkte man alltid några mynt i en sparbössa föreställande en svart pojke som satt på knä och vars huvud nickade och bockade fram och tillbaka när pengen släpptes ner. Man fick också välja ett vackert litet samlarkort med bibliskt motiv. Efteråt gick jag alltid hem till mina kära morföräldrar, fick saft och skorpor och sen spelade jag en omgång kort med morfar. Glada, varma minnen från min barndoms söndagar.

Varför jag gick i söndagsskola överhuvudtaget, och hos just Frälsningsarmén, är än idag ett mysterium för mig och jag har faktiskt aldrig fått något bra svar på den saken av min mor. Men jag inbillar mig att hon lika gärna hade kunnat skicka mig till en muslimsk eller buddhistisk barnverksamhet om det funnits. Jag är glad och tacksam över att ha en mamma som alltid varit ganska fördomsfri och haft ett nyfiket och öppet sinne. Inte vet jag om min söndagsskoletid har påverkat mig något nämnvärt i mitt liv, men en sak vet jag; det har inte gjort mig mer religiös.

Jag vet inte hur det var på den tiden när jag var barn, men idag upplever jag att vi ser på religion som någonting våra barn helst ska skyddas ifrån. Många tycker till och med att skolavslutningar inte ska få äga rum i kyrkan, än mindre ha konfessionella inslag. Jag har följt debatten och tagit del av argumentationen och har viss förståelse för att man inte vill att någon ska “tvingas på” religion. Men borde det vara något problem? För det går att vara på plats i religiösa sammanhang utan att delta aktivt, och det tror jag väldigt många gör utan att ha några som helst problem med det. I ett mångkulturellt samhälle kanske det är extra viktigt att inte vara rädda för att delta i varandras traditioner och även religionsutövning, just för att skapa förståelse och tolerans. Och varför tycks det viktigare att skydda barnen från religion än från annan påverkan? Är det rimligt att vi ska se på religion som något suspekt, är det vad vi vill förmedla till våra barn?

Vissa hävdar att vi måste skydda barn från att indoktrineras i tidig ålder så att de själva ska få ta ställning när de är mogna för det. Jag kan dock komma på många fler frågor än de som handlar om just religion som våra barn matas med från späd ålder, och som ingen ifrågasätter att de utsätts för. Att exponera barn för både religion och ideologier ser jag inte som ett problem, om vi samtidigt uppmuntrar och främjar kritiskt tänkande, om det presenteras en mångfald och olika perspektiv. Att det inte finns EN sanning, utan många olika teorier och synsätt vad gäller många frågor. Förvärvade kunskaper och ett öppet sinne är något som ökar chansen till att göra egna kloka val i livet.

I sammanhanget är det såklart väldigt intressant att ta upp ämnet religiösa friskolor och debatten kring dessa, men den tråden tar jag upp i ett senare blogginlägg tänkte jag.

Kortsiktiga vinster blir långsiktigt kostsamma

Det är helt oacceptabelt att många elever tillåts att misslyckas termin efter termin, år efter år, utan att tillräckliga stödinsatser sätts in. Att så många tillåts lämna grundskolan med ofullständiga betyg, otillräckliga kunskaper och med dåliga förutsättningar inför vuxenlivet. Det gläder mig därför att Moderaterna vill att lärare ska få stärkta möjligheter att avgöra om en elev ska få gå om en årskurs. Det är ett mycket bra förslag. Ibland kan det vara en nödvändig åtgärd som faktiskt leder till att eleven kommer ikapp och får en chans att lyckas. Men det här tycks vara ganska kontroversiellt.

Efter mitt senaste blogginlägg/debattartikel om just den saken, fick jag en del reaktioner. Vissa tycker att det är ett synnerligen olämpligt förslag av den anledningen att det kan vara traumatiserande att tvingas gå om en årskurs. Någon hävdade att det skulle väcka motstånd eftersom många elever helt enkelt inte vill gå om och att det kan vara svårt att tvinga någon. Sedan dök också det självklara argumentet upp, om att det är en mycket kostsam åtgärd med ett extra skolår. Att det är mer kostnadseffektivt att istället använda pengarna till att arbeta förebyggande och att sätta in relevanta stödåtgärder vid behov.

Det sista argumentet håller jag med om, helt och fullt. I den bästa av världar så får alla elever rätt stöd i skolan, klarar av att nå målen i varje årskurs och ingen behöver lämna grundskolan utan godkända betyg. Men där brister det bevisligen idag. Ett tydligt exempel är att hälften av de elever som fått F i matematik i årskurs 6 ännu inte fått något åtgärdsprogram i årskurs 8 eller 9, trots att de fortfarande inte klarat av att uppnå godkänt betyg. I dessa fall har inte skolan tagit sitt ansvar, man har svikit eleverna.

Den främsta anledningen till varför jag tycker att det ska finnas ökad möjlighet för elever att gå om är att vi måste se till att det byggs upp ett rejält tryck på skolorna så att de verkligen sätter in rätt stöd i rätt tid. Att ingen elev tillåts misslyckas termin efter termin, år efter år. Vi behöver sätta ordentlig press på kommuner och även privata huvudmän att de tar sitt ansvar här. Om det blir en vanligare åtgärd att låta ej godkända elever gå om så kommer det såklart bli väldigt dyrt. Om vi räknar med att varje läsår kostar 100 000:- per elev, så riskerar det att bli betydande summor om det är många elever som behöver gå om ett år. När det blir så dyrt så kanske det blir mer intressant att verkligen säkerställa att eleverna får det stöd de behöver, så att det aldrig behöver bli aktuellt att gå om? Sedan tror jag att det faktiskt kan vara väldigt effektivt för en del elever att gå om ett år. Att det kan bli en chans att verkligen komma ikapp och i fas.

Enligt en rapport från Socialstyrelsen (2010) är ofullständiga betyg i grundskolan en vattendelare mellan de som hamnar i socialt utanförskap i vuxen ålder och de som inte gör det. Låga eller ofullständiga betyg från årskurs 9 är dessutom den starkaste riskfaktorn för framtida psykosociala problem. Omvänt så är frånvaron av skolmisslyckande den starkaste skyddande faktorn.

Tyvärr är det en kortsiktigt billig och bekväm lösning att strunta i att ge elever extra stöd, även fast behovet finns. Att bara låta det vara, kanske skylla på att det är eleven som helt enkelt inte vill ta emot hjälp eller inte vill anstränga sig för att lyckas. Och ändå flyttas eleven upp, trots icke godkända betyg. För det är enklast. På längre sikt är det katastrofalt, med ett mycket högt pris, både för individ och samhälle. Det finns uträkningar som visar vad en ung person i utanförskap kostar per år, och det handlar om belopp på minst 500 000:- per år. (Ofta mycket mer om det finns någon form av problematik, t ex kriminalitet). Och många gånger är det ett utanförskap som kan vara svårt att bryta och därför varar i ett antal år. Sett i det perspektivet så är 100 000:- för ett extra läsår, eller för relevanta stödåtgärder, något som på lång sikt kan innebära en verkligt stor besparing för samhället. Varje elev som lyckas istället för misslyckas innebär en stor samhällsvinst. Varje vuxen som kan vara produktiv i arbetslivet (med allt vad det innebär) istället för att stå utanför (med allt vad det innebär) är oerhört betydelsefull.

Det är dags att beslutsfattare ute i kommuner runt om i vårt land börjar inse att skolan bör prioriteras. Vi har inte råd att svika våra barn och ungdomar.
/Magdalena

Ge elever stöd på riktigt!

Nu är det längesedan jag publicerade något på bloggen. Livet är just nu hektiskt på alla plan och det är inte så ofta jag hinner sitta ner och formulera mina tankar. Under veckan hade jag dock en debattartikel ute i lokalpressen och jag tänkte att jag skulle dela den även här. Jag har fått en hel del respons, både medhåll och kritik, och det är alldeles tydligt att skolan är något som engagerar. Bidra gärna med fler synpunkter och tankar, för de här frågorna är viktiga för både individ och samhälle. Så vänner, bloggläsare, meningsmotståndare, lärare och andra - låt oss prata om skolan!
/Magdalena

PS! Tydligen är kommentarsfunktionen borttagen, vilket är jättetråkigt när det är just diskussion och debatt man vill eftersträva. Det går därför bra att maila mig istället på: m_lidestam@yahoo.com eller varför inte använda Facebook? 

Ge alla chansen att lyckas
Fyra år har gått sedan reformen med betyg från årskurs sex infördes. För en tid sedan publicerades Skolverkets rapport ”Utvärdering av betyg från årskurs sex”. Den ger dock inga entydiga resultat, en del saker har varit positiva, annat negativt. Positivt är att lärare i högre grad säger sig kunna identifiera vilka elever som är i behov av extra stöd. Dessvärre visar ingenting i rapporten på att fler elever verkligen får extra stöd, trots dessa insikter.

Statistik visar nämligen att hälften av eleverna med betyget F matematik i årskurs sex fortfarande hade kvar betyget F i årskurs nio. Och hälften av eleverna med F i årskurs sex hade inte heller fått något åtgärdsprogram i årskurs åtta eller nio.

Statistik för läsåret 2015/16 visar att 78,1 procent av alla elever i årskurs nio har uppnått lägst betyget E i alla ämnen. Mer än var femte elev har alltså misslyckats i minst något ämne. Endast 87,3 procent av eleverna är behöriga att söka till yrkesprogram (det innebär godkänt betyg i ämnena svenska/svenska som andraspråk, matte, engelska plus ytterligare fem ämnen). Ungefär var åttonde elev saknar alltså behörighet. Det är inget annat än ett stort misslyckande. Det är skrämmande att väldigt många av dessa elever inte har fått det stöd i skolan som de borde haft rätt till. Det är knappast så att lärarna plötsligt upptäcker på vårterminen i nian att eleven kommer att få F i något eller flera ämnen, det har självklart varit känt långt tidigare.

Det är svårt att förstå att en elev med betyget F i något kärnämne kan få flyttas upp till nästa årskurs, och utan åtgärdsprogram. Men så är det ju idag, eleven flyttas upp vare sig betygen är godkända eller ej. Endast i undantagsfall får elever gå om en årskurs. Så eleven flyttas upp tillsammans med klasskamrater som är godkända, ofta utan att tillräckliga stödinsatser sätts in. Vad beror det på, undrar jag? Tror man att något magiskt ska ske så att eleven plötsligt börjar komma ikapp alldeles av sig självt? Eller har man helt enkelt gett upp om eleverna? Tror att det inte är någon idé? Eller är det bara så att man sopar problemet under mattan och hoppas att tiden går fort, så att problemet blir någon annans ansvar?

Fler elever borde få chansen att gå om en årskurs, framförallt när det handlar om icke godkända betyg i kärnämnena. Jag vet att vissa tycker att det är kontroversiellt, att det skulle vara ”stigmatiserande” att få gå om ett år. Men hur stigmatiserande är det inte att misslyckas år efter år? Så småningom får eleven en självbild av att vara ”hopplös” i något eller flera ämnen, någonting som kan bli till ett stort hinder i livet. Att låta elever lämna skolan utan att vara godkända är inget annat än att utsätta dem för ett mycket stort svek.

Ge alla elever möjlighet att lyckas! Ge bättre och tidigare stöd, låt elever gå om vid behov, låt fler få chansen till en bra framtid!

 

Förbannade läraren

 

Efter en sommar med tankarna på helt andra saker än på skolan så var det åter dags att bli lite irriterad. (Om ni som följt min blogg mot förmodan inte redan har märkt det, så kan jag berätta att just irritation är en förekommande anledning till att jag bara måste skriva av mig ibland, ha, ha!)

I fredags läste jag en debattartikel i Aftonbladet med rubriken: "Jag är så förbannad på alla er föräldrar". Den var författad av en SO-lärare vid namn Björn Eriksson och med kraftuttryck uttryckte han sitt stora missnöje över hemmens attityd till skolan och till skolarbetet. Han menade att det vilar ett stort ansvar på föräldrar att förmedla att skolan är viktig, han tyckte också att man bör se över barnens fritidsaktiviteter och göra rätt prioriteringar, det vill säga läxor framför fritidsaktiviteter.

Först när jag läste kände jag att jag höll med helt och fullt. Klockrent liksom. Men sen läste jag texten igen och började faktiskt känna mig lite irriterad. Här har vi alltså en "förbannad SO-lärare" som anklagar föräldrar över lag för att ha en attityd där vi tar skolan med en klackspark, där vi låter barnen slippa läxor om de inte känner för att göra läxor, att vi tycker fritidsaktiviteter och nöjen är mycket viktigare än skolan. Författaren tycks anse att det är föräldrarnas fel när inte skolan lyckas med sitt uppdrag. Att vi föräldrar skulle motarbeta skolan helt enkelt.

De flesta föräldrar jag känner har ett mycket stort engagemang i barnens skolgång. De lägger mycket tid på att hjälpa barnen med läxor och gör allt de kan för att barnen ska ha bästa möjliga förutsättningar för att lyckas i skolan. Jag tror faktiskt inte att det är så många som inte tar sitt ansvar. Däremot är jag övertygad om att många familjer nästan dukar under av all stress på grund av läxor och alla andra krav som ställs i vardagen.

Ibland känns det som att skolan utgår ifrån att alla familjer består av endast ETT, eller högst två barn, som har TVÅ närvarande och fullt friska, problemfria föräldrar. Så ser verkligheten inte ut. Många barn lever idag med en ensamstående förälder. Det finns barn som har sjuka föräldrar, eller föräldrar som missbrukar eller har andra bekymmer. Det finns också barn som har många syskon, där föräldrarna ska lyckas att få ihop vardagen med jobb, läxläsning och fritidsaktiviteter för betydligt fler barn än ETT.

Min egen familj består av två vuxna och fyra barn, varav tre går i skolan och en i förskolan. Min man är som regel iväg på annan ort under veckorna, vilket betyder att jag i princip har en tillvaro som en ensamstående fyrbarnsmor i vardagen. Jag arbetar heltid och pendlar en bit till jobbet.

Varje morgon ska jag väcka och få upp fyra trötta ungar ur sängen med allt vad det innebär, se till att hålla koll på och påminna barnen om gympakläder och annat som ska vara med i väskan till skolan. Det ska ofta utspelas en kamp med nyblivna fyraåringen som har fixa idéer om allt möjligt, till exempel klädval. Hon hävdar bestämt: "mina troll säger att jag SKA ha trasiga byxor på mig!" och eftersom det är lite pinsamt att lämna en unge i konstig utstyrsel och speciellt om hon lyckats hitta något trasigt, smutsigt eller för smått, så vill man ju helst tvinga henne att byta... Sedan ska hon lämnas på förskolan. Därefter är det ca 35 minuters bilfärd till jobbet för mig, sedan arbete i 8 timmar för att sedan färdas 35 minuter i bil hem igen. Då, vid ca 17:15, ska barn hämtas, mat ska lagas och sedan så har minst en av killarna någon fritidsaktivitet som det ska skjutsas till. Det gäller att få logistiken att fungera där.

Allt som oftast ligger det diverse lappar i barnens skolväskor, något som ska fyllas i och lämnas tillbaka eller något annat som behöver påminnas om. Badkläder till onsdag, extra frukt någon annan dag, låneböcker som ska lämnas tillbaka. Det är också läxor; ju högre ålder på barnet, desto större mängd. Det är matteläxor, glosor i engelska och spanska, läsläxor mm. Och så något kommande prov i SO eller NO som innebär mycket plugg.

Även om varje unge har någorlunda koll själva så är det ändå jag som bär ansvaret för att att påminna så att alla grejor kommer med i väskan till nästkommande dag. Det är också jag som ska se till att barnen gör läxorna. Och många läxor kräver dessutom hjälp och närvaro av en förälder.

Jag kämpar varje kväll med att påminna och skapa tid, lugn och ro för läxläsning med varje barn, trots att vi alla är trötta efter en lång dag. Ett av mina barn avskyr läxor mer än allt annat i hela världen och när det är dags för läxläsning är det en tidsödande och energikrävande kamp. Då ska jag vara någon slags supermorsa - pedagogisk och motiverande - ett under av tålamod, vilket inte är så lätt alla dagar. Ibland blir det konflikter och projektet med läxläsning havererar totalt. Men jag gör mitt yttersta kan jag lova. Jag försöker prata positivt om skolan och hur viktigt det är att göra sina läxor, trots att jag där och då på tisdagkvällen hellre skulle vilja skrika rätt ut att jag tycker att läxor är ett djävulens förbannade påfund, som finns till enbart för att psyka ner oss alla och göra oss stressade!!!

Huruvida läxor är ett djävulens påfund eller ej lämnar jag därhän för stunden. Det finns all anledning att diskutera den saken vidare, men det är inte det jag vill ta upp precis nu. Jag vill däremot be alla de lärare därute som har samma inställning som den arge SO- läraren Björn Eriksson, att börja fundera lite över verkligheten och den egna attityden.

Istället för att kritisera och förmana; visa istället lite förståelse för oss föräldrar och för hur verkligheten kan se ut. Det är inte säkert att det är så enkelt som vissa tycks tro. De allra flesta av oss gör faktiskt vårt allra bästa. Och ställ rimliga krav på oss. Vi är föräldrar, inte pedagoger, och kan inte förväntas sköta en del av undervisningen hemma. Vårt ansvar är istället att se till att barnen får kärlek och en bra uppfostran, att vi till exempel lär dem visa respekt och hänsyn och att det är viktigt att kämpa för att nå sina mål. Vi behöver också ge dem bra mat, se till att de sover på natten och att de är skapligt hela och rena. Det är också viktigt att våra barn ges möjlighet till fysisk aktivitet på fritiden och även tid för avkoppling och rekreation. I en stressig tillvaro fylld av krav är det alldeles nödvändigt för barnens hälsa och välmående. Inte minst är det betydelsefullt för inlärningen och för att de ska orka med skolan. Allting hänger ihop. Lyft blicken och se helheten!

 

Magdalena Lidestam är utbildad hälsocoach som även studerar folkhälsovetenskap. Är intresserad av konst, film politik och mycket annat. Bor i Överum med sin sambo Jörgen och deras fyra barn. Familjen består även av tre vuxna bonusbarn och två bonusbarnbarn.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar