Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Men hur är egentligen läkarstudenten?

Jag vet att många har både frågor och en hel del uppfattningar om både läkare och läkarprogrammet; jag tänkte passa på att ta upp några av dem.

Läkarprogrammet. Hur omfattande är utbildningen?

- Läkarprogrammet är den längsta utbildningen du kan gå - elva terminer, 330 högskolepoäng; fem och ett halvt år. Utbildningen är uppdelad i två delar: En mer eller mindre rent teoretisk del (preklina studier) som vid Umeå universitet pågår i två och ett halv år. Och en klinisk del som innefattar både teoretiska och pratiska studier på plats på sjukhuset. Här ingår också ett examensarbete.

Hur fungerar det med tentor och annat under utbildningen?

- Terminerna är oftast indelade i enstaka kurser som tar upp en hel termin, vilket innebär att det blir rätt massiva tentor i slutet av varje termin. Det är mycket man ska komma ihåg för att klara tentorna och inte bara generella förklaringar, utan specifika kunskaper och detaljer. Under den senare delen av utbildningen är det utöver teoretiska tentor också en slags praktiska tentor, där man testas i situationer som skulle kunna vara verkliga. Det kan då handla om att kunna inhämta information på rätt sätt i relation till vad en patient söker för eller att på korrekt sätt genomföra hjärt-lungräddning.

Är det någon del av utbildningen som är svårare än en annan?

- Nja. Det beror kanske på vilken fallenhet man har. För egen del var det en synnerligen stor omställning att komma från arbetslivet och sen börja med "Cellen", en cellbiologisk-biokemikurs på termin ett. Stundtals var det riktigt svårt. Men med god hjälp av de nya klasskamraterna och en intensiv plugginsats gick det vägen. Även om jag klarade tentan vill jag nog påstå att den där första kursen, under hösten 2014, var den tuffaste. Jag har ibland liknat den kursen med att försöka memorera ryska glosor utan att förstå innebörden av dem. Så kändes det faktiskt ibland, men en intressant sak har varit att se hur mycket från kursen som har återkommit under senare terminer och då fallit på plats.

Hur är det att gå från de preklina till de kliniska studierna?

- För mig var det en mycket positiv sak att gå från det ena till det andra. Att sitta i skolbänken under två och ett halv år utan att se mycket av vårdverksamheten mer konkret kändes ibland främmande och abstrakt. Det är nog också först nu en bit in i de kliniska studierna jag riktigt ser värdet av att ha läst t ex medicinsk fysiologi eller anatomi på ett teoretiskt plan. De är nyckelkunskaper i det arbete en läkare gör och som särskiljer läkaren från andra yrkeskategorier inom vården. Just nu går jag termin 7 - en kirurgtermin och utan en anatomisk förståelse skulle mycket vara obegripligt. När en läkare eftersöks på sjukhuset är det inte för att ett förband ska läggas om, utan för att läkaren ska bedöma vilken bakomliggande orsak som finns till bensåret t ex - och hur problemet kan lösas långsiktigt. På kliniska terminerna följer man läkarna i deras arbete, assisterar och genomför även undersökningar och gör ibland även mindre ingrepp med handledning.

Hur är läkarstudenten generellt?

- Jag skulle inte säga att det finns något särskilt personlighetsdrag som förenar alla läkarstudenter: Det finns elitsatsande idrottare, litteraturintresserade studenter, friluftsmänniskor, tv-spelsintresserade, samhällsintresserade, personer som drömt om yrket sedan dagis och andra som kanske bara ville testa om det gick att komma in och sen fastnade. Och politiskt spretar det som i övriga livet, skulle jag säga. Jag har ju läst så pass mycket innan, så skulle jag ändå säga något generellt om läkarstudenten är det att jag ofta kan se en kamratanda som sticker ut; de flesta vill verkligen hjälpa varandra, svara på frågor, klura tillsammans och det är definitivt hjärtevärmande att se. Jag har mycket goda erfarenheter av studentvänner som har hjälpt mig mycket i kluriga situationer - de vet vilka de är! Och det är väl en slags plikt att försöka hjälpa tillbaka, eller hjälpa någon annan som undrar över något komplext fenomen. Sen måste man väl konstatera att läkarstudenten generellt ofta är driven, målmedveten och väl inövad i att prestera på någon slags toppnivå. Läkarstudierna är krävande. Det går inte att komma ifrån.

Läkarna då, hur är det att plötsligt gå bredvid dem?

- Det är verkligen kul att se smörgåsbordet successivt dukas upp - vad man kan arbeta med som läkare, vad de olika specialiteterna egentligen handlar om. Alla läkare jag har träffat hittills är verkligen proffs, men ibland ser man den där veteranen som hanterar allt från personliga kontakter med patienter, labbvärden, instrument och remisser som att det vore den enklaste sak i världen. Då är det lätt att fascineras lite extra. Jag minns särskilt en vecka på en mindre vårdcentral i nordöstra Uppland jag besökte under en vecka. Jag gick med en professor i allmänmedicin som vurmade så mycket för just den här vårdcentralen. Han var några år över pensionsåldern men var entusiastisk som en pojke och mötte varje patient med engagemang och gott humör. En förebild att komma ihåg de där dagarna när man är trött och lite hängig. Det är viktigt att komma ihåg att för patienten är mötet med läkaren yttest viktigt! Vi gör det här krävande arbetet för patienten.

Utöver det medicinska - lär ni er något annat?

- Helt klart ligger vikten på det medicinska - att känna igen och skilja sjukdomar ifrån varandra. Att lära sig hur de behandlas och så vidare. Men under utbildningens gång handlar det också om att förstå hur man pratar med patienter, hur man ställer frågor, ger tunga besked med mera. Jag tror det är viktigt och bra.

Vilken specialitet ska du ha när du är klar?

- Standardfrågan. Det är viktigt att komma ihåg att efter fem och ett halvt års studier följer två år som AT-läkare. Då arbetar man, men är ockå en slags student. Först därefter kan man påbörja specialistutbildningen och man börjar då som ST-läkare. Den utbildningen (och man jobbar hela tiden då med) pågår under fem år. Sen är man klar specialist. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill bli än - säkert beroende framförallt på att jag ännu inte har sett alla specialiteter. Återkommer.

Sverige arbetar för att Nordstream 2 ska utvecklas

Trots att regeringen är kritisk till gasledningen Nordstream 2 - säger regeringen ja till att projektets rörledningar läggs i svensk ekonomisk zon.

Så här säger Sveriges närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S):

– Vi vill ändå understryka att Sveriges regering har en kritisk syn på projektet, men man har bedömt att Sverige som kust-stat inte kan säga nej. Vi har utgått från svensk och internationell lagstiftning.

Således: Kritiska emot projektet, men positiva till utbyggnaden.

Eller hur ska man uppfatta Dambergs ord och regeringens handlande?

 

Devisen bör vara: Lyssna inte på vad någon säger, titta på vad denne gör.

Sverige möjliggör utvecklingen av Nordstream 2 – Sverige säger ja till Nordstream 2.

 

Hur är det då med ursäkten - kan inte Sverige säga nej på grund av svensk lagstiftning och internationell lag?

Jo, Sverige kan säga nej.

Vad skulle då kunna hända om Sverige sa nej till Nordstream 2?

Inget skulle hända.

Så här: Inget står över ett lands säkerhet och suveränitet. Vi bör ta de beslut som bäst säkrar vår säkerhet och som säkerhetspolitiskt hjälper andra fredligt sinnade länder.

Tidigare har nio EU-länder skickat ett protestbrev till EU-kommissionen mot Nordstream 2. Sverige skrev inte under.

Försvarsmakten, FRA och SÄPO har varit kritiska till Nordstream 2.

 

Sverige hade kunnat argumentera för att artikel 55-59 och artikel 88 i havsrätten (UNCLOS) medger Sveriges rätt att säga nej till Nordstream 2 i svensk ekonomisk zon ty genom att Ryssland har annekterat Krim och är krigförande part i östra Ukraina har Sverige all rätt att motverka rysk geopolitisk, strategiskt utvecklande energipolitik som kan få destabiliserande effekter i vårt närområde.

Sverige kan vidare säga att det är landets skyldighet att säga nej ty enligt internationella domstolens yttrande är det förbjudet att stödja stater som bryter mot internationell lag.

Sverige kan lyfta att Nordstream 2 ingår i det ryska säkerhetspolitiska agerandet som inkluderar ekonomi- och energipolitik. Mer inflytande, mer inkomster, mer beroende av Väst gentemot Ryssland.

Nordstream 2 kan möjliggöra att rysk gas inte längre behöver gå över Ukraina, vilket innebär att Ukraina förlorar inkomsterna för att låta rysk gas gå över landet.

Nordstream 2 kan innebära att Europa gör sig beroende av rysk gas. Detta under en tid när sanktioner och bojkotter av rysk industri och flertalet affärsmän pågår.

Det är orimligt att dubbelspela: å ena sidan försöka pressa Kreml att agera på ett fredligt sinnat sätt genom sanktioner och å den andra att inleda ett stort energisamarbete.

Hur är det då med det andra regeringspartiet, Miljöpartiet. Varför så tysta? Hur var det med den fossilfria framtiden?

Således. Sveriges regering vill att Nordstream 2 utvecklas.

Vad tjänar Sverige på det, och vad innebär detta beslut för våra relationer till fredligt sinnade stater?

Palmemordet: Var stod P säkerhetspolitiskt?

De här två grundläggande aspekterna kring Palmemordet bör utgöra fundamentet i Palmeutredningen, som jag ser det:

Antingen mördades Olof Palme av en ensam gärningsman, någon som råkade se honom av en slump - och som såg att denne inte hade sina livvakter med sig och då passade på, så att säga.

Eller så mördades Palme av någon som visste på förhand att Palme inte hade med sig sina livvakter och därför kunde iscensätta en vilande plan utformad för just en sådan situation - den ledige Palme.

Men hur skulle någon kunna veta att Palme inte hade sina livvakter med sig? Ja, det är då det hela blir prekärt.

 

Angående det senaste så kallade avslöjandet i tidskriften Filter om Skandiamannen. Jag tillhör inte dem som i artikeln ser bevis som vänder upp och ned på utredningen och klart pekar ut Palmes mördare. Den bild som Gunnar Wall, som skrivit långt och mycket om omständigheterna kring Palmemordet, mejslar ut kring Filters artikel delar jag i stort.

 

De spår som intresserar mig kring Palmemordet handlar egentligen om motivet. Varför ville någon/några se statsministern mördad? Vem tjänade vid tiden för dådet på att statsministern röjdes ur vägen?

Låt mig kort säga något om min egen relation till Palme. Jag var åtta år när Palme mördades och jag minns tydligt den tysta minuten i skolan. Jag tillhör dem som fascineras över hans språk, hans vältalighet och intensitet. Han kunde intervjuas i fransk tv på franska och hade ett sätt, en stil som ingen efterkommande statminister har varit i närheten av. Palme var överklass och utbildad - bildad - därefter.

Men här finns också frågetecken - jag ställer mig frågande kring dennes hån gentemot politiska motståndare till exempel. Politiken i stort, vartåt Sverige drogs med åren ... ja där finns mycket att säga förstås.

Det är dennes säkerhetspolitiska "spel" jag klurar på.

 

I den frågan är bilden av Palme komplex, minst sagt. Det talas om att Palme tidigt samarbetade med CIA, att Palme hade ett mycket nära samarbete med Birger Elmér och den hemliga underrättelseorganisationen IB, och om hur Palme var central för de nära militära och hemliga kontakterna med USA under kalla kriget. Detta samtidigt som Palme utpekas som en person som gick Sovjets ärenden, som tonade ned uppgifter om ubåtskränkningar, som hade lätt att kritisera USA men tonade ned Sovjets ageranden.

Var stod Palme säkerhetspolitiskt egentligen? Mycket talar för att han stod lite överallt. Han tyckte si - och så. Han stod här - och han stod där.

Det finns en känd berättelse som vittnar om, vad man kan kalla, ett slags dubbelspel. När Palme synnerligen skarpt och mycket tydligt kritiserar USA:s agerande i Vietnam i direktsändning men dagarna efter uppmanar dåvarande Överbefälhavaren, inför dennes resa till Washington, att se till att de militära relationerna till USA var goda. Det här var under den tid då Sverige hade nära relationer till NATO och i synnerhet USA, men utan att svenska folket kände till det.

Hur säkerhetspolitiskt komplex Palme egentligen var tvistas det om. Jag ska här inte gå in närmare på de uppgifter som presenteras kring Palme och Elmér av den före detta chefen av SÄPO:s kontraspionage Olof Frånstedt, inför den före detta ambassadören, professorn i juridik och UD:s fd folkrättsexpert Bo Theutenberg och den fd IB-mannen Svante Winqvist i Theutenbergs Dagbok från UD vol. 3, men det finns kanske anledning att återkomma till dem.

För den som är intresserad av frågan, eller som i övrigt hyser ett intresse kring omständigheterna på UD under 70- och 80-talet, rekommenderas Theutenbergs dagböcker mycket varmt.

Nej. Jag har ingen teori om Palmes mördare. Däremot finns det vissa sammanhang kring mordet som är av intresse i relation till rikets säkerhet och som i dagens offentliga samtal mer i förbifarten dras upp, men utan att riktigt avhandlas i någon avgörande mening.

Jag tänkte lite längre fram återkoppla till en person som heter Ulf Lingärde som visade ett stort intresse för Palmemordet och under 80-talet skrev ett stort antal artiklar om utredningen av Palmemordet, men också om underrättelsetjänsten, informationsinhämtning och avlyssning. Vid ett tillfälle hördes han av Granskningskommissionen under ledning av Sigvard Marjasin - på grund av det han skrivit om - och varit med om - i relation till det han skrivit om Palmeutredningen.

Mycket tyder på att Lingärde hade en förståelse för svensk underrättelseverksamhet som vida överstiger den som finns hos gemene man. Ulf Lingärde avled 2001.

Så var första året på sjukhus

Så splittras den lilla klass som följer Läkarprogrammet vid Sundsvalls sjukhus. Sommaren är obönhörligen här, värmen är formidabel, solen gassar och lemonaden flödar.

Ett års kliniska studier förtjänar en viss reflektion.

Termin 6: Kardiologi, stroke, lungmedicin, njurmedicin, geriatrik.

Termin 7: Kirurgi, onkologi, urologi, anestesi.

 

Termin 6 var onekligen ett lyft efter fem terminer preklina, teoretiska studier. Äntligen på plats på sjukhuset, bland läkare, syrror och alla patienter som ramlar in både här och där.

Jag minns särskilt en vecka på kardiologen när jag hängde på en docent från Uppsala som specialiserar sig på arytmier (hjärtan som tickar oregelbundet). Denne var på plats delvis för att utbilda ty denne arbetade dessutom med att operera in pacemakers och där fanns ett behov i Sundsvall.

Det här var den typen av doktor du vill träffa om du hamnar på kardiologen med hjärtproblem. Här fanns det perfekta bemötandet gentemot patienten, pedagogiskt och rakt, vänligt och öppet. Och bakom allt det, millimeternoggrannhet och disciplin. Allt, verkligen allt skulle penetreras. Det var inte ett milligram läkemedel som inte granskades, inte en millimeterförändring på EKG:et som inte kritiskt betraktades. Och allt under tystnad eller genom ett logiskt resonemang. Jag minns en eftermiddag när stämningen steg inne på expeditionen och hur doktorn ställer sig upp och betonar vikten av tystnad. Lite senare går doktorn även ut i korridoren och ber personalen som glatt pratar att sänka volymen. En hjälte, tycker jag.

 

Minnesvärt är alla möten med patienter. Den duktige, modige pojken som sjuk ligger på akuten med orolig pappa bredvid. Den inlagde patienten vars sociala och existentiella omständigheter överskuggar diagnos och behandling. Patienterna jag pratar med som bara några dagar senare har gått bort. Anhöriga som sitter i tystnad bredvid en gammal mamma eller pappa som nyss avlidit.

 

Bäst placeringarna under de här två terminerna har varit, i mitt tycke:

Anestesin, urologen, geriatriken och akuten.

Anestesin för här blev det så handgripligt – sätta nål inför operation, hålla masken under op, patienter som sviktar – vad gör vi nu?

Urologen för den engagerade personalen och den pedagogiska höjden.

Geriatriken för den långsiktiga behandlingen, helhetslösningarna – kommer patienten hem, hur gör vi för att stötta på vägen fram?

Akuten för alla möten med snabba, kloka läkare - och utmaningarna, och inte minst hur ofta jag som läkarstudent blev involverad, fick hjälpa till, ta anamnes och status.

 

Finns något mindre bra att lyfta fram?

Jag trivs bra med den ofta fria studiemiljön, jag ska inte påstå något annat – men jag hade nog trott att det skulle bli mer praktiska utmaningar och att jag skulle drillas mer. Ungefär som under värnplikten där allt tjatades in med repetition efter repetition. Således hade jag inte haft något emot att placeras med mer skarpa uppgifter – med skarp handledarkontroll förstås. Jag hade uppskattat att få lära mig och repetera på t ex pleuradrän under någon vecka, eller varför inte arbets-EKG.

Det är viktigt att vara med på avdelning och mottagning, att stå bredvid, att gå med – att höra och se hur läkare resonerar, hur de frågar, vad det frågar om och varför. Men att vara med kan bli lite långsamt ibland om man inte har något mer konkret att göra än att enbart lyssna.

Visst har jag arbetat med händerna under det här året. Jag har skurit bort benigna tumörer, sytt och lagt bedövning.

Jag kommer aldrig glömma när jag i sterilkläder assisterade en kärlkirurg under en lårbensamputation och var med när lårbenet sågades av. Ett minne för livet, så att säga.

 

Ett års kliniska studier. Vilken resa. Wow!

Kvällsljuset, cykelturen

Vänta. Jag måste vänta på min själ.

 

Men jag har bråttom. Artärgas. Ventrikelsond. Koloncancer.

Tentan.

 

I dag tog jag cykeln. Jag tog mig fram lite planlöst till en början. Cyklade från biblioteket in mot centrum, men vek av i riktning mot järnvägen. Hittade Gustav Adolfsskolan med gymnastiksalen i huset bredvid.

 

Kvällsljuset och behovet av luft och rymd gjorde mig glad, där jag stod framför den gamla skolan.

Cykeln mellan benen och i blå anorak.

 

Det gick inte att missta sig. En skola från ett annat Sverige.

Högt upp på fasaden, skyltar med målad text. Uppmaningar till skolbarnen från rektorn, statsministern, moder Svea – från Gud.

Ordning. Sparsamhet. Lydnad. Flit. Bed och arbeta.

 

Sådana skolor byggs inte längre. Och kommer aldrig att byggas igen. Någonsin.

 

Cykelturen framåt kvällen, den fria luften; kanske kom min själ ikapp mig ett lite tag.

 

Vad jag lyssnade på i mina lurar?

Soundtracket till Call me by your name, förstås.

W Agrell: Övrig illegal verksamhet

Jag roar mig med att läsa en del om säkerhetspolitik, det förefaller relevant och är av stort allmänt intresse.

Det där med stort allmänt intresse råder det förövrigt ett visst missförstånd om. Det finns tidningar som inbillar sig att stort allmänt intresse är lika med det folk intresserar sig för väldigt mycket, som "Mello". Men allmänt intresse är det som ligger i allmänhetens intresse - det vill säga t ex skattefinanserad sjukvård eller kommunal omsorg - eller varför inte rikets säkerhet?

Tidningar bör skriva djuplodande och engagerat om det senare - kortare notiser om det förra. Inte tvärtom.

Nåväl. Jag har ägnat några timmar här och där till att läsa professor Wilhelm Agrells Övrig illegal verksamhet - Övervakningen av svenska kärnvapenmotståndare 1958-1968.

Få i den yngre generationen känner nog till att Sverige i slutet av 50-talet gick rätt långt för att skaffa kärnvapen. Sveriges självbild var sådan att vi skulle klara oss själva på alla områden, vi skulle vara neutrala, alliansfria, ha egen livsmedelsproduktion, egna lösningar på allt, och så vidare - och även kunna försvara oss med kärnvapen.

Nu blev det aldrig så - och till stor del, förefaller det som, på grund av hårt påverkansarbete av en rad kulturpersonligheter. Man ska aldrig underskatta det inflytande kulturfolket har på opinionen. Då Arthur Lundkvist, Per Anders Fogelström och Barbro Alving - i dag Malena Ernman, Stina Oscarsson och Henrik Schyffert.

 

Agrells bok vittnar om ett övervakningskomplex gentemot kärnvapenmotståndarna som organiserades av vad vi i dag kallar SÄPO - och även den militära underrättelsetjänst som är känd under namnet IB.

Den stora förtjänsten med boken är de sista 20 sidorna, för där återger inte Agrell enbart den fakta han har hittat i arkiven, utan där för han ett, låt oss säga, filosofiskt resonemang, kring övervakningen och dess betydelse. Han värjer sig måhända en aning om rätt och fel - men avhandlar desto mer vårt bild av historien - liksom färgad av hur vår värld blev.

Agrell skriver: "Naturligtvis var det onödigt att övervaka dessa grupper, naturligtvis var det konspiratoriskt och kränkande att snoka i en mängd kända och okända respektabla medborgares förehavanden. Naturligvis var det så. Men det som gör detta så naturligt är just att vi vet åt vilket håll historiens hjul kom att snurra, och att vi betraktar det som något givet och ödesbestämt. Och om vi nu skall fortsätta anlägga detta efterhandsperspektiv, var det då inte oansvarigt att i andra världskrigets slutskede avveckla övervakningen av det stalinistiska Sovjetunnionens underrättelseverksamhet och den odiskutabla subversion som bedrevs via sovjetlojala 'hemmakommunister'? Hur hade det misstaget tett sig om historien hade tagit en annan vändning, om till exempel den alkoholiserade och kryptopatriotiske kommunistiske inrikesministern Yrjö Leino inte fallit ur ramen och de finska kommunisterna gripit efter en historisk chans att ta makten? Och vilka var de fel det vässtyska Verfassungsschütz i efterhandsperspektivet egentligen gjorde sig skyldiga till under det sena 1960-talet? Var det att ha övervakat de vänsterextrema rörelserna för mycket? Eller för lite? Eller att ha övervakat dem på fel sätt? [...] Frågan om rätt och fel, om detta historiens domslut som vi så gärna föreställer oss, går inte att undvika. Men för att förstå historien som ett kontinuerligt skeende där de agerande ständigt befinner sig omslutna av sin nutid är rätt och fel föga klargörande. Hur och varför är mer relevanta frågeställningar för att vinna kunskap om det förgågna."

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen

Bloggar

Politikerbloggar