Är det en vikande ekonomi, rekryteringsproblem eller bemanningsföretag som är det grundläggande problemet i landstinget? Majoriteten har allt att vinna på att lägga skulden på företagen. Dels har vänstern varit motståndare till bemanningsföretag i de 60 år som frågan diskuterats politiskt. Dels är det bekvämt att kunna hänvisa till illasinnade bemanningsföretag som roten till alla problem i landstinget. Särskilt när man styrt i många år och inte gärna kan skylla på oppositionen.
Leif Svensson (V) har varit landstingsmajoritetens främste kritiker av bemanningsföretag och har i ett flertal debattartiklar drivit kampanj mot dessa. Den 29 november skriver han att ”ett stort antal borgerliga företrädare påhejade av den borgerliga pressen har piskat upp stämningarna kring vårdplatserna vid Västerviks sjukhus.”
Man kan fråga sig hur VT har piskat upp stämningarna. Måhända åsyftas chefredaktör Mikael Sönnes försiktiga fråga om vad kommunpolitikerna gör för vårt sjukhus. Eller undertecknads påstående att tillfälliga neddragningar av vårdplatser inte kan betraktas som tillfälliga hur länge som helst. Svensson talar i december fortfarande om en tillfällig ”sommarstängning”.
Enligt Svensson uppstod verksamhetens problem när ”bemanningsbranschen hade dammsugit upp tillgängliga sjuksköterskor och anställt dem i sina bolag. När sedan landstingen behövde sjuksköterskor fick man gå till bemanningsbolagen och via dem hyra sjuksköterskor till framför allt Västerviks sjukhus. Den utpressning som bemanningsbranschen sysslar med måste brytas.”
Frågan är vilken tolkning av Svenssons påstående som är minst oroande. Att Svensson liknar sjuksköterskor vid smuts utan egen vilja eller att han menar att bemanningsföretagen med våld anställer sjuksköterskor mot deras vilja. Hur som helst visar liknelsen en enfaldig syn på den egna personalen och en lika enfaldig syn på sin egen skuld. Svensson vill eller kan inte se att vårdpersonalen har en egen vilja och att de som lämnar landstinget gör ett aktivt och rationellt val.
Möjligen drömmer sig Svensson tillbaka till en tid då landstingen inte hade någon konkurrens, vare sig om patienterna eller om personalen. Det kan förklara hans bekväma inställning till problemet. Men att piska upp stämningar mot en hel bransch är inte att ta ansvar. Det är en genant flykt ifrån ansvaret att ge personalen tillräckliga skäl att stanna kvar.
Hur stor andel av vårdpersonalen som helt hade lämnat yrket om det inte vore för bemanningsbranschen vet vi inte. Men det är sannolikt en avsevärd andel med tanke på flödet av personal i den riktningen. Bemanningsföretagen kan med andra ord ha räddat vården från en värre personalkris än den som råder idag.
Svensson är inget undantag inom sitt parti. Och även om den övriga landstingsmajoriteten inte använder denna retorik öppet, finns tecken på att samma syn på bemanningsföretag (och det egna ansvaret) är utbredd inom majoriteten. Men det kan Socialdemokraterna och Miljöpartiet redovisa själva.