Det ringde en förtvivlad ung man förra veckan. Han heter Emil och befinner sig mitt i en uppslitande vårdnadstvist. Hans ex kräver ensam vårdnad av deras dotter på 2,5 år. Han vägrar.

När han ville ta med sig sin nuvarande sambo på de samarbetssamtal han kallats till på socialen, fick han nej. Anledningen till att han vill ha sällskap är att han inte känner igen det som läggs i hans mun i protokollen från samarbetssamtalen. Han vill ha ett vittne med sig.

Han bad att få spela in samtalen med mobilen. Det fick han inte heller. Han gjorde det ändå och säger sig ha bevis för att den som skriver protokollen konstant ljuger.

I dagarna kom dolkstöten. Mamman påstår att han förgripit sig sexuellt på dottern.

”Tillvaron rasar! Vad ska jag ta mig till? Vem hjälper en pappa i min situation? Förstår du hur det känns? Kvinnorna på socialen tog mammans parti från början. Ingen tror på mig!”

Det är inte dottern, menar Emil, som utsatts för ett övergrepp, det är han. Vad kan vara värre än att bli anklagad för att ha förgripit sig på sin egen älskade flicka? Det spelar ingen roll om han en dag blir friad, stämpeln i pannan finns där alltid. ”Ingen rök utan eld”, ni vet.

Hur det ligger till, det vet inte jag. Men jag känner igen historien.

Anledningen till att Emil ringde mig var att han googlat vårdnadstvister och hamnat framför en Fars dagsbilaga som jag gjorde 2009.

Den handlade om den smutsiga krigföring mellan vuxna människor som hos socialtjänsten och i tingsrätten använder de gemensamma barnen som vapen.

Jag ljuger inte om jag säger att jag sedan bilagan publicerades för sju år sedan haft över 100 samtal som Emils.

En kvinnlig försvarsadvokat som specialiserat sig på att föra fäders talan i vårdnadstvister sa så här till mig, när jag intervjuade henne inför bilagan:

”När de här papporna kommer till mig säger jag: Det som framöver väntar dig är tre saker. För det första kommer mamman att anklaga dig för att du inte tar hand om barnet ordentligt när det är hos dig. Att det kommer tillbaka smutsigt eller förkylt.

Som nummer två kommer hon att antyda att du är onödigt hårdhänt mot barnet. Att du tar tag i dess arm på ett brutalt sätt, att det finns oförklarliga blåmärken.

Som den tredje och sista utvägen i vårdnadstvisten kommer ditt ex att antyda att du har förgripit dig sexuellt på barnet. Jag vill att du ska vara förberedd på hur det brukar se ut”.

Jag har hört tjogtals svenska pappor berätta att de råkat ut för exakt det här scenariot. Exakt den här tågordningen. Ostraffade män som över en natt anklagas för något så vedervärdigt som pedofili och incest.

Den enögda synen på jämställdhet tycks ha permanentats i det här landet. Vårdnadstvisterna ökar hela tiden. På tio år har de fördubblats.

Om kvinnor i något sammanhang varit lika förfördelade som männen är i vårdnadstvister hade vi kallat det för vad det är – en djup orättvisa. Eller går människor fortfarande omkring och tycker att pappor rent generellt är sämre föräldrar? I så fall är det väl bara bra att de inte tar ut halva föräldraledigheten . . .

Sverige behöver en statlig Pappaombudsman. Och det brådskar. Det måste bli ett slut på att barn fråntas sina fäder av den enda anledningen att deras mammor är trångsynta, egotrippade eller bara vill hämnas sina ex.

Den nuvarande situationen är inte bara katastrofal för de barn som helt mister sina pappor, den är också ovärdig ett land som ständigt slår sig för bröstet för att vara världens mest jämställda.

 

Läs mer: Här hittar du Fars dagsbilagan