Utrikeskrönika Som om det inte var nog med dramatiska val i Europa i år, får nu även Storbritannien ett – redan om några månader. Till skillnad från i Nederländerna och Frankrike, där den stora frågan har varit de etablerade partiernas försvagning, kommer valet i Storbritannien mer att handla om hur stark position de konservativa kan skapa åt sig. Nyvalet är för Torypartiet en historisk chans att decimera sin historiska rival, det socialdemokratiska Labourpartiet som är svagare än på mycket länge.

Följer man bara opinionsmätningarna ser tillfället för valet ut att vara optimalt. Enligt de flesta mätningar har de konservativa en ledning på omkring 20 procentenheter över Labourpartiet och är i vissa mätningar dubbelt så stort – drygt 40 procent mot Labours dryga 20. I Jeremy Corbyn har arbetarpartiet fått sin minst kompetenta ledare i mannaminne. Tar man dessutom med valsystemet i räkningen framstår det som upplagt för en mycket stor majoritet i parlamentet.

Om det var så här nyvalsmöjligheten skulle användas kan dock diskuteras. Något egentligt behov av ett nyval finns inte – premiärministern Theresa Mays position är till exempel inte hotad, och parlamentet har inte gjort något uppror. De konservativa har en liten men dock majoritet. Som hon slog fast vid sin presskonferens om nyvalet, har inte den kris som somliga förutspådde efter Brexitomröstningen utlösts.

Men utöver att säkra en ännu större majoritet för partiet, syftar nyvalet till att säkra en större majoritet för en viss typ av Brexit. Ett stort stöd för de konservativa skulle stärka regeringens förhandsposition gentemot resten av EU. Valet blir rentav, som tidningen Daily Mail uttrycker det, ett sätt för May att ”krossa sabotörerna”.

Men genom kopplingen mellan röster på partier och ställningstaganden till Brexitförhandlingarna utsätter sig faktiskt också May och de konservativa för en risk. I sitt uttalande om valet sa Theresa May att de andra partierna motsätter sig regeringens sätt att driva förhandlingarna, i ett läge när det borde råda politisk enighet i Westminster.

Men även bland konservativa fanns en stor minoritet som ville bli kvar i EU: 39 procent av de konservativa väljarna röstade på Stanna, enligt opinionsinstitutet Yougov. Därmed var Tories faktiskt det mest jämnt delade partiet i frågan. Nu förväntas samma väljare ge sitt stöd inte bara åt Brexit utan åt en mer radikal Brexit än det var tal om inför folkomröstningen. Partisympatin har därmed fått en ny och för många oönskad dimension.

Och väljarkåren som helhet förväntas ge ett större stöd åt en förhandlingslinje som den ännu bara har sett utkast till, och om vars potential och sannolikhet till framgång ingen kan ha någon aning.

Det blir på sätt och vis en repris av folkomröstningen i ett parlamentsvals skepnad. Om inte annat är det spännande för statsvetarna, som nu i realtid kan studera hur folkomröstningsinstrumentet – som teoretiskt skulle avgöra en avgränsad fråga vid ett avgränsat tillfälle – när det väl har använts fortsätter att sätta sin prägel på det politiska livet, och bryter ner etablerade partier och hållningar i processen.