Människor utan humor är livsfarliga

CARINAS KRÖNIKA Gubben brukar säga att det största hotet mot mänskligheten är brist på humor. Jag tror han har rätt.

Fast nu tycker nog alla människor att de faktiskt HAR sinne för humor, någon form av humor i alla fall. Det är inte så ofta man hör någon säga: ”Hej, jag heter Kalle, är 37 år, och helt i avsaknad av humor”.

Men vissa borde träna i att hovra över sig själva, zooma ut och beskåda sina göranden och låtanden på lite avstånd.

Gubben brukar snabbrecensera sig själv när han avslutat ett telefonsamtal. Då kan han säga saker som: ”oj, nu lät jag patetisk”, ”det var idiotiskt sagt” eller ”hur tusan menade jag där?” Jag älskar det.

Varför är det bra att hovra över sig själv ibland?

För att det är då man kan inse hur patetisk eller jobbig man är. Först när man ser, och erkänner, sina tillkortakommanden kan saker förändras. Och utan möjlighet att misslyckas finns heller ingen framgång, det går hand i hand.

Fast när det gäller Gubbens och mina alla misstag så fort vi lämnar hembyn kan vi nog hovra ihjäl oss. Det är inte utzoomning som behövs, utan en personlig assistent.

Pass och pengar blev kvar på planet i Pisa. När vi skulle åka färja till Gdynia åkte vi till Ystad istället för Karlskrona. Till Ven hade vi bilen med, när alla andra hyrde cyklar. Etc.

Jag tror att livets jämmerdal blir lättare, snällare och trevligare om vi delar med oss av våra misstag. Istället för euforiska kickoff-dagar, där allt blir tillkämpat glatt och överpositivt, föreslår jag att vi inför en årlig Felstegsdag.

Alla arbetsplatser bjuder in människor som får berätta om sina största misstag. Om monumentala missbedömningar. Katastrofala klavertramp. Patetiska pinsamheter. Förödande felsteg. Det som inte tål att skämtas om, förtjänar sällan att tas på allvar. Av misstagen lär vi oss.

I de fall ingen kommit till skada är det tillåtet att gapskratta. Men det bygger ju på att den som misslyckats först kan erkänna sina felsteg och skratta åt sig själv.

Min körledare Hanna Rydman i Joyvoice har gjort det här till en skön konst, som löper parallellt med själva kör-övandet. Hon skrattar ofta åt sig själv, men lika gärna åt oss i kören när vi missuppfattar henne, gör taffliga danssteg eller bara ser ut som en flock fågelholkar. Hon härmar oss, kärleksfullt och överdrivet, och till slut skrattar alla, både åt och med varandra. Det är galet roligt.

Rejäla flatgarv kan försätta berg och spränga förlamande fördämningar. Så det gäller att stå emot idéer om att glädje är liktydigt med flams, trams och brist på seriositet.

Vad gör vi med de humorbefriade tråkmånsarna, som inte tål att bli skrattade åt? De verkligt livsfarliga som hotar övrigas existens? Dem skickar vi på skratta-åt-dig-själv-kurs. Och om de vägrar gör vi biogas av dem.

Humorbefriade saknar självdistans och tar inte bara sitt uppdrag, utan även sig själva, på extremt stort allvar. De har ofta en fanatisk inställning till sitt kall och en grandios självbild. Därför är de också snarstuckna och lättkränkta. De har aldrig fel, är aldrig löjliga. Att skratta åt dem är livsfarligt, som att reta en skadskjuten tiger.

Skratt utsöndrar både dopamin och endorfiner. När hjärnan är lycklig stimuleras immunförsvaret. Skratt får oss avslappnade och då lyssnar vi bättre, fokuserar mer, njuter mer av livet och lever längre.

Det är till och med vetenskapligt bevisat.

Skämt är sålunda en allvarlig sak. Så skratta på, gott folk. Åt dig själv och åt din omgivning. Och ta för all del alltid ut all glädje i förskott. Det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan.

 
 

Läsarkommentarer:

Människor utan humor är livsfarliga

Krönikor