Katerina Janouch är ingen dissident

Språkspalten Förra veckan vevades friskt i olika forum sedan författaren Katerina Janouch uttalat sig i tjeckisk tv. En alarmistisk svartmålning av Sverige som invandrarland tyckte en del, och hon fick ta emot hård kritik i DN. Hon skrev en replik där hon försvarade sig. Snabbt svingades ord som är malplacerade i sammanhanget. Janouch ansåg sig utsatt för censur, då hon inte fick säga tillräckligt mycket i DN. (I sak hade hon många fel, men det är inte ämnet för tillfället.)

Låt oss klargöra: En dagstidning censurerar inte utan gör ett redaktionellt val. Det är någonting annat. Ordet censur håller på att urvattnas totalt, tyvärr.

DN:s agerande fick henne vidare att dra en parallell till ”hur oliktänkande tystas i diktaturer”.

En liten bokhandel i Uppsala beslöt att sluta sälja Janouchs böcker, varpå den fick epitetet ”fascistisk” av författaren. Det är ett rejält ordmissbruk.

Många lade sig i. Den som har ork kan titta på Janouchs twitterflöde.

Som om det inte vore nog tog Marcus Birro upp tråden på sin blogg och utropade ”bokbålen är snart här!”. När väletablerade personer använder sådana övertoner är det allvarligt. ”Alla författare som håller käften nu är en del av förtrycket”, ansåg Birro vidare.

Följdriktigt kallade sig Janouch snart för dissident.

Ironiskt nog precis samtidigt som det tjeckoslovakiska frihetsmanifestet Charta 77 firade 40 år. Det som skrevs under av riktiga dissidenter under ett riktigt förtryck där det fanns verklig censur.

 
 

Läsarkommentarer:

Katerina Janouch är ingen dissident

Krönikor