En rapport från Sveriges skräpyta

Carinas krönika Lystring! En medborgare på Sveriges skräpyta anropar den urbaniserade världen. Alltså en invånare på landsbygden. Jag tänkte rapportera hur det går för oss arma satar här ute i vildmarken.

Försedda med machete slår vi oss fram i det forna öppna landskapet, som nu domineras av svårforcerad sly. Bönderna dog ut för decennier sedan och med dem försvann även viltvårdsintresset. Hjortar och vildsvin befinner sig högst upp i näringskedjan. Att försöka odla är lönlöst, de sätter i sig allt.

Någon inavel märks inte av än. Ungarna som föds har två öron, en näsa, tio tår och klarar sig hyfsat i skolan.

Skolan ja, den är väck sedan länge. Liksom dagmammor och dagis. Vi kör våra glin långa sträckor på vägar som för länge sedan slutade underhållas.

Vi hjälps åt med vardagens vedermödor och trivs rätt fint med livet, trots att det varken finns bredband, bussar, postgång eller sophämtning längre.

Inom loppet av bara några dagar nåddes jag därhemma av tre radionyheter som alla berör livet på landet:

1.Stora delar av Sverige ödeläggs inom 30 år. Alla vill bo i städerna och områden som Värmland och Gotland kommer att betraktas som ”skräpytor”. Allt enligt Stockholmsekonomen Kjell A Nordström.

”Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit hittar du tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.”

2. Det kan vara så många som 100 svenskar om året som dör av stressrelaterade sjukdomar, förorsakade av trafikbuller. Allt enligt Östen Axelsson, forskare vid psykologiska institutionen, Stockholms universitet. Det blir allt svårare att hitta platser dit inget buller skapat av människan når. Det leder till stress och i många fall för tidig död.

Sämst tycker vi människor om ljudet från trafik, bäst om ljudet från småfåglar.

3. Eftersom den urbaniserade människan får ett allt större behov av tystnad ska 120 mil Östgötaled undersökas med decibelmätare för att dokumentera var det finns tysta naturupplevelser. Det vill säga platser utan buller från fabriker eller trafik och där naturens egna ljud går att höra.

Tanken är att marknadsföra platserna och vägleda människor till dem.

Å ena sidan ska vischan alltså dö. Å andra sidan blir den viktigare än någonsin. Håhåjaja.

Då och då åker det förbi en bil på landsvägen ett par hundra meter från mitt kök där jag hör dessa nyheter.

Jag bor flera mil från motorvägar, köptempel och industrier. Mellan de enstaka bilarna är det tyst. Knäpptyst. Särskilt på vintern när inga gräsklippare körs eller tryckimpregnerade verandor snickras.

Jag älskar mitt liv på landet. Många gör det, även om det ofta är en kärlek på distans, som blomstrar enbart under sommar- och semestertider. Tv-program som Mandelmanns gård och Hundra procent bonde älskas av människor som, åtminstone i tanken, vill tillbaka till det genuina.

Många drömmer om ett permanent liv bortom bullret. Där ungarna kan springa fritt, djur är en självklar del av tillvaron och naturens egen ljudpalett tillåts ta plats.

Jag är övertygad om att fler skulle bo på landet om det inte vore så förbannat krångligt.

Nyligen redovisade landsbygdskommittén, med samtliga riksdagspartier, 75 förslag på hur en ny politik ska göra det möjligt att bo, leva och arbeta i hela Sverige.

Måtte den ge nytt liv åt landsbygden och måtte domedagssnacket om ”skräpytor” självdö.

 
 

Krönikor