Utrikeskrönika Inbördeskrig och oroligheter har fått många i omvärlden att ifrågasätta den ”arabiska våren” och somliga rentav att sätta stabilitet högre än frihet. Men sättet som stabiliteten skapas på, ger i sig upphov till morgondagens oroligheter.

Ett tydligt exempel på detta är fängelserna i Egypten. Fängelsesektorn har utvidgats väsentligt sedan Muhammed Mursi avsattes 2013, med omkring ett dussin nya fängelser färdigställa eller på väg att färdigställas. Existerande fängelser har fyllts – enligt halvofficiella Nationella rådet för mänskliga rättigheter utnyttjades 150 procent av fängelsernas kapacitet år 2015. Tiotusentals människor har arresterats, och förhållandena är brutala. Förra året rapporterades det om en incident i ett fängelse i Alexandria, där fångarna hade protesterat mot de eländiga förhållandena och den förnedrande behandling de utsattes för. Reaktionen blev att säkerhetsstyrkor från inrikesministeriet stormade in i cellerna och misshandlade hundratals intagna.

Allra värst är dock det ökända ”Skorpion”-fängelset i Kairo med 1 000 intagna, enligt Human Rights Watch. Här sitter stora delar av Muslimska brödraskapets ledning inlåsta tillsammans med företrädare för Islamiska staten. I en rapport från september förra året beskriver Human Rights Watch ”grym och omänsklig” behandling, i form av såväl misshandel som isolering och godtyckliga begränsningar av tillgång till medicin. Fångarna förvägras också grundläggande bekvämlighets- och hygienartiklar som madrasser, tvål, tandborstar och klockor. Sammantaget, skriver HRW, är det ”en förödmjukande behandling som uppenbarligen syftar till att förnedra fångarna”.

Att behandlingen av fångar i Egypten bryter mot internationella regler är uppenbart; dessutom förbjuder Egyptens konstitution tortyr. Men det ironiska i sammanhanget är att brutaliteten även motverkar sitt eget mål, stabilitet i Egypten. Tortyr och förnedring i kombination med överbeläggning och avskildhet från omvärlden är som ett recept på radikalisering. För många unga män framstår Islamiska staten som ett attraktivt alternativ, kanske det enda alternativet, till den egyptiska statens brutalitet och laglöshet. Genom att bekämpa även harmlösa oppositionsyttringar brutalt skapar fängelseväsendet dödsfiender till staten samtidigt som fredliga förändringssträvanden undermineras.

Och det känns dessutom igen, inte bara från Alaa al-Aswanys mästerliga roman Yacoubians hus utan från Egyptens moderna historia. Forskaren i säkerhetsstudier Omar Ashour påpekar att den islamistiske ideologen Sayyid Qutb präglades i sitt tänkande av en massaker han bevittnade i ett egyptiskt fängelse på 1950-talet, och att jihadismen uppstod i egyptiska fängelser på 1960-talet. ”Säkerhetssektorns övergrepp, och bristen på ansvariga som tar itu med sådana övergrepp, har varit en starkt bidragande faktor till uppkomsten och upprätthållandet av väpnad radikalisering”, skriver han. Nu bidrar övergreppen återigen till att skapa stöd för statens mest våldsamma fiender – men denna gång för den än mer radikala, än mer våldsförhärligande, Islamiska staten.