Det var en gång en Gubbe som friade till en Gumma. Gubben var från staden och Gumman från landet. Som om inte parets utgångsläge var illa nog visade sig Gubben vara en hundmänniska och Gumman en kattperson. Hur skulle detta gå?

Gubben försökte övertyga Gumman om att hundar är väldigt trevliga djur. Det höll Gumman med om, men inte tillräckliga trevliga för att vilja bo ihop med på heltid. Lidelsefullt och med blöt blick mindes Gubben en hädangången border collie, samtidigt som han muttrade att alla katter är lynniga och rent ondskefulla varelser. Övertygelsen kom efter att Gubben en gång försökt få in en motsträvig raskatt i en bur genom att dra den i svansen.

Alla kattmänniskor vet att en sådan match går man inte med mindre än en riddarrustning på sig. Eller åtminstone en skoteroverall. Full av blessyrer fick Gubben uppsöka en vårdinrättning för att få en stelkrampsspruta. Där och då slog katthatet rot i Gubbens själ.

Artikelbild

| Assar och Alice.

Gumman hade haft katti hela sitt liv och kunde inte tänka sig att leva utan dessa vackra, egensinniga djur. Ville han gifta sig med henne fick han bita ihop och bli med katt. Det var inte mer med det. När gammelkatten Sören vandrade vidare till mushimmelriket började hon leta efter två lämpliga kattungar. En hona och en hane ville hon ha. Bondkatter.

Var detta verkligen nödvändigt? frustade Gubben. Tänk så obundna och fria de kunde vara utan husdjur! Om de åkte bort, vem skulle då släppa in och ut kattkräken?

Ingen, svarade Gumman lugnt. Katterna skulle få en ny fin kattlucka och chip i nacken, så att bara de kom in. De skulle få komma och gå precis som de vill. Fria utekatter domderar man inte över, förstår du, Gubbe. Man gör det så behagligt som möjligt för dem, så att de vill stanna. Annars kan hända att de bosätter sig hos någon granne.

”Ja det vore ju en nåd att stilla bedja om”, undslapp sig den vresiga Gubben.

De två ljuvligaste kattungar, Alice och Assar, flyttade in. Gumman sparade inget krut för att få dem att trivas.

Gubben var kall. Såg knappt åt dem. Gav dem inte mat. När han vid sällsynta tillfällen klappade dem gjorde han det på samma sätt som han hade klappat den hädangångne border collien, med tre bastanta dunkningar i ena sidan, så att den lilla kattkroppen for iväg över golvet som en curlingsten. Den typen av ociviliserad brutalitet är grotesk för en smäcker jamare, så de höll sig undan.

Välvilliga släktingar försedde Gubben med kattlitteratur i ett försök att gjuta olja på vågorna. ”Gubbe och katt” handlar ju om en annan man som ofrivilligt blir med katt och se, den relationen utvecklade sig ju riktigt trevligt.

I takt med att Gubben nonchalerade katterna började de söka sig till honom. Katter ogillar framfusighet, vill själva ta initiativ. Så kom det sig att Gubben efter en tid inte bara började mata katterna, utan emellanåt även försåg dem med färsk fisk. Ömt och utan knot bar han ut näbbmöss och halvätna fåglar som transporterats in via kattluckan. Assar och Alice började ligga i Gubbens knä framför brasan, och allt som oftast hörde man Gubben undra ”Var är Assar?” ”Har Alice fått sitt p-piller?” ”Är katterna ute än?”

I sängen hemma hos Gubben och Gumman var de nu inte längre två, utan fyra.

Gumman gjorde ingen affär av Gubbens förvandling, ty för det var Gumman alldeles för klok. Hon tänkte bara som hon brukade, att ibland vet inte människan vad som gör henne gott. Vad som gagnar henne mest.

Och så levde de lyckliga – sida vid sida med sina katter – i alla sina dar.