Det kanske är förmätet av en läkare från Stockholm att ha synpunkter på sjukvården i Västervik. Men när det nu talas om att flytta verksamheter till större orter (så kallad nivåstrukturering) kan jag inte låta bli att förmedla mina intryck efter ett halvår som vikarierande överläkare på kirurgkliniken. Den utomstående ser med andra ögon, och tar inget för givet, så det kanske har ett värde.
Har jobbat dryga trettio år som kirurg och har hunnit uppleva många arbetsplatser, men tror inte jag någonstans känt en sådan arbetsglädje som här i Västervik.
Det märks redan på röntgenronden halvåtta att det här är en arbetsplats som befolkas av glada, nyfikna eldsjälar, uppmärksamma frågor blandas med skratt, sammanhållningen känns äkta. Aldrig någonsin har jag varit på en kirurgklinik där intresset för människorna bakom diagnosen varit så i fokus. Rondandet fortsätter på intensiven och vårdavdelningen innan vi skiljs åt för enskilda insatser på operation och olika mottagningar , men det är inte utan att man längtar till halv fyra för återsamling på avdelningen. Formellt sett ses vi för att ronda men behållningen är att få berätta för varandra vad dagen bjudit på. Det låter kanske väl idylliskt, men det är faktiskt sant.
Hur uppstår den här gläjden och sammanhållningen? (Gudarna ska veta att det kan vara annorlunda.) Det finns säkert många förklaringar men jag tror till syvende och sidst det handlar om stolthet. Stolthet över att vara delaktig i något som är viktigt, utmanande och svårt. Tar man bort stoltheten så försvinner glädjen, vilket i förlängningen går ut över patienterna. Den som tidigare gjort sitt allra yttersta nöjer sig med minsta möjliga, det vet jag av erfarenhet.
Så när man nu föreslår att kliniken skall upphöra med några av de mest krävande ingreppen (ändtarmscancer och njurcancer) trots utmärkta resultat, då handlar det om mer än några förlorade diagnoser. Man riskerar stoltheten, man riskerar att de talanger som idag fostras på kliniken söker sig bort, man riskerar att kompetensen som behövs på jourtid utarmas, och så vidare. Man riskerar helt enkelt att luften går ur. Det finns många exempel på att små till synes oskyldiga eftergifter, som inte varit motiverade av vare sig minskat behov eller bristande kompetens utan snarare den stores behov av att bli större, har blivit startskottet för en mer eller mindre fullständig avveckling.
Jag tycker ni som bor i Västervik skall gå man ur huse och protestera mot de centraliseringsplaner som är på väg att genomföras. Ni har ett helt enastående sjukhus, var rädda om det.