För höga krav för jobben

Insändare Det sägs att Sverige behöver fler enkla jobb. Det sägs också att de arbetslösa är lata och måste bestraffas för att ta erbjudna arbeten.

Inget av detta är sant.

Vad som krävs är en tillnyktring vad gäller kompetenskraven. Flertalet av dem som idag har en anställning, skulle inte få sina egna jobb om de sökte dem på nytt.

I Västervik är många politiker på sina formella meriter inte ens aktuella för den lägst värderade uppgiften i hela kommunen. Annat kan inte sägas om elevassistent, ett yrke som kommunen värderar så lågt att man anställer dem per termin, inte på riktiga tjänster. Önskemålet är eftergymnasial utbildning.

Tittar man på hela den arbetande befolkningen i Västervik, är det bara 29 procent som har någon form av eftergymnasial utbildning. I riket är samma siffra 40 procent. (SCB Kommunfakta 2015). Två tredjedelar av Västerviks vuxna befolkning platsar inte längre på arbetsmarknaden.

Problemet är inte brist på okvalificerade arbeten. Problemet är att kraven på de befintliga har rusat i höjden. Bakom ligger en tidsanda som snällt kan kallas riskminimerande. Vad det handlar om är feghet, nån annan ska anställa dem med upplevda defekter. Nån annan.

Profilen för önskade medarbetare ser idag skrämmande lika ut i olika yrken. Vad som efterfrågas är fysiska praktexemplar i åldern 35–45 år med exakt rätt eftergymnasial eller akademisk utbildning och högst två hemmavarande barn.

Man kan undra hur det är ställt med förståndet på landets personalavdelningar. Alla kan bli sjuka, alla är vi sekunder från ett liv i rullstol. Lägst sjukfrånvaro har 55-plussarna som ingen vill anställa.

En växande del av Sveriges arbetslösa är i verkligheten svartlistade. De får inte ens svar på sina platsansökningar, inte ens det tidigare obligatoriska brevet med tack för visat intresse. Enda effekten av hårdare straff, eller incitament som det kallas, är att vissa får utlopp för sitt förakt mot underklassen.

 
 

Insändare