Debatt Alla människor är lika mycket värda och ska inte utsättas för diskriminering, oavsett ålder, kön, etniskt ursprung, trosuppfattning, politisk uppfattning, sexuell läggning eller funktionsnivå. Det är en vedertagen uppfattning i vårt demokratiska samhälle. Men om vi ställer oss bakom ett sådant påstående ställer det krav på målmedvetet arbete för att det ska bli praktisk verklighet.

I realiteten kan vi konstatera att efter snart hundra år med kvinnlig rösträtt, varav åtminstone åttio år med socialdemokratisk regering, så har kvinnor fortfarande lägre lön än män med motsvarande utbildning och ansvar.

Nyligen rapporterade LO att kvinnor i större omfattning än män arbetar deltid. Resultatet blir sämre löneutveckling, lägre livslön och sämre pension. På tjänstemannasidan är skillnaderna i tjänstgöringsgrad mindre, men löneskillnaderna är större. Män tjänar 9 000 kronor mer än kvinnor i månaden, enligt LO:s jämställdhetsbarometer. Så mycket är alltså den feministiska regeringens ord värda när det kommer till kritan.

Inom vård och omsorg går mönstret igen. Medicintekniker och ingenjörer har avsevärt bättre löneutveckling än sjuksköterskor, trots lika långa utbildningar. Ovanpå den förhållandevis låga lönen kommer krävande arbetsvillkor, med hög stress, uteblivna raster, ont om tid för återhämtning och begränsade karriärmöjligheter.

Vi kristdemokratiska kvinnor är övertygade om att den rådande sjuksköterskekrisen bottnar i dessa missförhållanden. Landstinget har inte tagit situationen på allvar och framstår inte som en tillräckligt attraktiv arbetsgivare. Många sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker ser byte av arbetsgivare som enda sättet att förbättra lön och arbetsvillkor. En del lämnar vården helt. Följden blir kompetenstapp och bristande kontinuitet. De som stannar kvar tvingas lära upp nya kollegor, som inte sällan har förhandlat sig till högre lön.

Den onda cirkeln måste brytas. Landstinget som länet största arbetsgivare borde gå före med gott exempel och presentera ett jämställdhetspaket:

• Likvärdig löneutveckling för yrken med likvärdiga utbildningsbakgrunder, det vill säga lön efter ansvar och kompetens.

• Förbättrade arbetsvillkor, så ingen behöver jobba över eller jobba in rasten för att hinna med arbetet, och tid för återhämtning efter krävande arbetspass.

• Inför vårdserviceteam, med fler undersköterskor, läkarsekreterare och sjukvårdsbiträden, så att sjuksköterskorna kan vara sjuksköterskor.

Lika illa är läget när det gäller exempelvis lärare och socialsekreterare. Offentlig sektor måste visa större uppskattning för sina medarbetare, till största delen kvinnor, så att fler söker sig dit. Det blir ofelbart dyrare i längden att hyra in personal genom bemanningsbolag än att måna om sin egen personal, så att de trivs och stannar kvar. Utan kvinnor ingen välfärd!